2014 - En klippdagbok med baktanke

Ett pressat schema tillåter inget skrivande...

2014 års klippning är allt vad de andra årens klippning aldrig varit. Underbar!!!... nåja iallafall nästan.
Det är inte lätt att förutse vad som komma skall. Men jag är nöjd. Långa dagar med ett bra tempo och ganska punktlig planering. Men att skriva dagbok var aldrig aktuellt. Efter arbets- och social tid var det sömn som gällde. Pennan fick ligga orörd. Och om jag ska jämföra med de andra årens upplevelser, var detta året ganska "tråkigt". Men samtidigt väldigt behagligt. Det var inte mycket stress jag upplevde. Jag har listat några punkter nedan som uppfyllts...eller inte:

Bilen höll? - Check...
Bordet höll? - Che...nästan iallafall. En skev lås räknas knappt.
Tidsschemat höll? - Check. Det gjorde det faktiskt. Det var inte mycket det släpade på i år. Det stämde till 95% och det är bra tycker jag.
Saxen höll? - Naj!! Det gjorde den inte. Satte den i en grind på första stället och knäckte skäret samt bröt "kycklingfoten" till överskäret. Väntade på reservdelar nästan hela turen. Men det var sååå värt det när de kom. Då ökade tempot med 100% 
Min rekorddag: Började klockan 8.00. Klippte 27 djur, förmiddagskaffe i det, Lunch 13.30. Fick en extrakund på 16 st. Körde 10 mil. Klippte dem, och sedan vidare 15 mil och klippte 7 st. Klar kl 22.30. Summan av sumarum= Klippte 50 djur och körde 25 mil denna dag.
Resersaxarna till belåtenhet? - Naj inte ett dugg. De orkade inget. Inte i jämförelse med min Rambo-sax. Jag köpte en sax i desperation av en kund. En billig variant köpt på JULA en gång. Den slet jag upp. Den var det varv och kraft i, men man trodde nästan den skulle explodera i näven. Hörselskydd var ett måste. Men den höll 200 djur iallafall och var min räddning.

Jag lämnade in mina reservsaxar på reperation ingen när jag kom hem. Reperatören hör de av sig på telefon när han kollat igenom dem:
- Jag hittar tyvärr inget fel på dem.
Där var det konstaterat.

Jag har blivit bortskämd. Det får bli en Rambo till i reserv. Jag orkar helt enkelt inte med några andra saxar längre.
Skillnaden är enorm. Rambon jämförs på hemsidan med en vajersax. Att den ska ha samma kraft. Jag har aldrig prövat en vajersax. Men jag kan bara drömma om hur starka de är. Ullen är inget motstånd. Och inte i Rambons fall heller.
Men den ska på garantireperation, för jag har lyckats slita på den också. 


Och så kommer minnena från det första året som ensamklippare slutligen... 

Håll till godo!!


2013 - En klippdagbok...i baktanke

Kanske är den efterlängtad, eller bara bortglömd. Men jag har utlovat någon form av sammanfattning på 2013 års klippning, då klippbloggen inte var genomförbar. Du lär ju förstå varför den inte prioterades när du läser nedan.

Jag påbörjade att skriva lite på dagboken när jag kommit hem från klippningen. Men eftersom jag köpt en liten gård försvann tid och lust rätt kvickt att sitta och skriva om kvällarna. Det har varit renovering nonstop. Först den 25 November kunde jag pusta ut. Då var taket tätt med papp, takpannor och plåt med allt vad det innebar. Då åkte vi på semester till Kap Verde en vecka. Där tog jag upp mitt skrivande igen liggande vid pool eller på strand.

Så här är den. Allt är inte lätt att komma ihåg, men det är fantastiskt vad bitar kan falla på plats igen.

TREVLIG LÄSNING

2013 års klippning valde jag och Hjalle att gå skilda vägar. Inte pga ovänskap eller andra tvister, utan pga tid.

Jag tar ledigt från mitt ordinarie jobb för att ge mig ut och klippa. 2013 år var antalet så stort att vi skulle behöva vara ute på vägarna i nära två månader för att få allt klippt. Nu räckte det med en. Och så mycket effektivare är det inte att klippa två på samma djur. För att lägga upp djuret på borde har det varit en fördel att vara två. Men detta var ett problem som skulle behöva lösas väl ute på plats med kundens hjälp. Jag var inte orolig, men något skeptisk till hur det skulle gå.

Onsdag 1 Maj

Min första anhalt var i Sjöbo på en äventyrscamp. Jag hade tryckt upp visitkort som inte lyckats bli klara till kvällen innan, så jag fick plocka upp dem på morgonen där de hängde på dörrhandtaget på tryckeriet. Jag har länge behövt något att dela ut. Att skriva på lapp går ju, men det kommer lättare bort.

Det hade varit fullt upp ända in i det sista med förberedelser, så att ta reda på hur gps:en funkade hade jag inte hunnit. I år körde jag via google maps på min nyinhandlade surfplatta. Adressen lyckades jag knappa in, och den ledde mig dit jag ville.

Bland alpackorna i Sjöbo fanns det en svart hingst.

-Hans namn är Elvis, kan du inte låta det synas på frisyren, sa ägaren. 

-Det vet jag inte hur jag ska få till sa jag, men jag kan ju pröva att spara polisongerna.

Och det gjorde jag. Det blev riktigt fräckt. Så de tog lite bilder på honom. Men sen tyckte ägaren synd om Elvis att han skulle se ut sådan ända till nästa år...så jag klippte bort det igen.

Första stället avklarat, och allt hade gått så bra. Uppläggningen på bordet inga problem. Jag sköter lyftet, och du håller ner halsen mot bordet ända tills jag bundit fötterna. Svårare behövde det inte vara. 

 

Allt gick så fruktansvärt bra, så tiden var inte lång förrän jag begav mig till nästa anhalt Höganäs.

Inga kontigheter här heller. Hela klippturen såg ut att kunna bli en dröm.

Jag hade låst bilen när jag klippte,  eftersom jag hade dålig uppsikt över den. Kände väl för stor kärlek till mina prylar  och min nya surfplatta. Bakdörrarna stog öppna, och där bak i en hylla lade jag nycklarna. När vi var klara skulle vi ta en kopp kaffe. Men jag ville först (al)packa...hahaha... nej glöm det bara... fortsätt läs...----> allt och tvätta av mig. När allt var ihoppackat stängde jag bakdörrarna och gick in för att tvätta av mig. Kaffet var inte riktigt klart, och då slog det mig att nycklarna låg ju bak i skåpet på bilen. Skit också!!! 

Då får jag rulla ut verktygsvagnen igen. Men jag hade ju tid tills kaffet blev klart tänkte jag. 

När jag tog i bakdörren och den var låst började jag så smått inse mitt misstag. Första tanken var ju att sticka in en ståltråd mellan dörren och trycka på öppningsknappen. Det gick inte alls med vad vi hade tillgängligt. Andra tanken var att krossa den lilla trekantiga rutan på sidan. Det gick inte det heller, fastän jag slog med hammare på en fransk skruv(det var det enda spetsiga vi hittade) Så bra jobbat VW. Amatörer tar sig inte in iallafall. 

Tredje försöket var att ringa låssmed. Kan ju meddela att det var 1:a Maj, och allt de kunde göra var att bärga bilen till verkstad och där fick den stå till dagen efter. Det funkade inte riktigt för mig. Jag hade ju ett schema att följa. Och det schemat låg i bilen tillsammans med telefon och alla telefonnummer till kunder. Jag kände mig väldigt utlämnad.

Det blev till att låna en bil av kunden och köra hem 14 mil för att hämta reservnyckeln. Nyckeln in där hemma låg också i bilen och min sambo jobbade. Och hon har inte telefonen på sig på jobbet. 

Som tur var hade jag memorerat hennes nummer någon månad innan när min mobil gick sönder. Så jag ringde och pratade in ett meddelande. Och jag hade tur, hon hade kollat sin mobil och slutade kl 15. Min beräknade tid jag skulle vara i Bromölla var 15.30. Lagom till hon skulle vara hemma. Vilken lycka. 

På vägen fick jag ringa min far, (vilken jag alltid kunnat numret till) och berätta om missödet samt be om numret till nästa kund som skulle få vänta längre än beräknat. Men han hade enbart nummer till kundens son, så jag fick ta det den vägen. Kunden efter kom jag inte ihåg namnet på, så det fick vänta till jag kom in i bilen igen.

Väl hemma stämde det bra med tiden. Vi kom hem samtidigt. Jag hade i princip bara stannat bilen. Kvickt sprang jag in för att hämta reservnyckeln, göra i ordning några mackor och sen ta ett andra förväl av min sambo, som vi redan hade gjort på morgonen. Du kan tro jag var nipprig med reservnyckeln. Jag hade den i en rem runt halsen. Jag försäkrade mig flera gånger om att jag hade den med mig innan jag begav mig de 14 milen igen.

Bilen jag körde var en golf av modell äldre. Jag fick rådet att inte köra fortare än 110 km/h. Jag blev lite rädd när jag såg att bilen gått 84 000 mil(vilket visade sig vara 4 ggr för mycket). Men kunden hade god hand med bilar, det visste jag. Och jag kom fram klanderfritt. 

Jag kunde inte tacka kunden nog för hjälpen. Jag kände mig nästan religös ett tag. Men jag fann verkligheten igen när jag kommit åt mitt schema och mobil igen. Då äntligen kunde jag ringa och berätta för dagens sist tänkta kund att klippning i kväll kunde ske, men att det skulle bli väldigt sent. Så vi sköt upp det till tidig morgondag.

På plats i Munkaljungby för nästa klipp var det födelsedagskalas. Där hade de kunnat fira ifred tack vare min sena ankomst. Så något gott hade det fört med sig...

- Det finns bara ett ord som beskriver vad du ställt till med idag... KLANT!!! var kommentaren jag fick när jag stövlade in. 

Jag undrar hur många poäng den kursen har på högskolan?

Klippa gick iallafall bra. Men det var en dam som visade sin förtjusning genom att grönbefläcka en vit putsad vägg med sitt spott (en alpackadam alltså).

Vid avslutat arbete fick jag låna duschen. Det kändes lite som att bekymren kunde rinna av mig lite då. Sen blev jag gödd med rester från kalaset. Den tjockaste smörgåstårta jag nånsin sett. 15-20 cm i höjd. Och de blev överlyckliga när jag tog en stor bit. För äta, det kan jag. Men jag fick känna mig besegrad. Jag klarade inte det sista av dekorationen. Kanske dagens stress och oro som gjorde sitt. Så jag fick ursäkta mig att jag inte klarade mer.

-Du sitter kvar till du ätit upp, och sen blir det kaffe, var svaret jag fick.

Men nej, det fick bli lämnat på tallriken, något som jag inte förespråkar annars.

Jag tackade för mig och begav mig till morgondagens ställe. Jag blev visad till rummet jag hade till förfogande för natten. Vilken känsla att få lägga sig och pusta ut efter dagens motgångar. Man kanske skulle införa kvällsbön i hopp om att  resten av turen skulle löpa på smärtfritt?!

 

Torsdag 2 Maj

Halv sju åt vi frukost och sen begav vi oss ut för att klippa.

Förra året hade vi problem med strömmen. Vi kunde bara köra med en sax då. Denna gången drog de en förlängningssladd istället. Sträckan var lång, och jag trodde det skulle bli spänningsfall. Men det gick perfekt.

Till nästa ställe var jag en timme sen. Detta skulle vara dagens första kund egentligen, så det var inte helt farligt. Jag började komma ifatt nu, och det kändes riktigt bra.

I Falkenberg när jag rullade in på nästa kunds gårdsplan var det fler bilar än vad det brukade vara. Jag fick vibbar att media var på plats. Åh nej...och jag som är så blyg.

Och jag hade rätt. DN var där, samt veterinären. 

De var inne i en box när jag kom in. Det var ett sto som hade fölat och hon släppte inte mjölk så att fölet kunde dia. Och oerfaren och lite tramsig var den lille krabaten också.

Jag gick också in i boxen, och delade med mig av mina erfarenheter. Det var omöjligt att få den att suga. Jag föreslog att vi skulle lägga omkull stoet på sidan, så det gjorde jag.

Spenarna var fulla med mjölk och stora och tjocka. Nästan omöjligt för ett litet ovant föl att få i munnen. Jag mjölkade ut en deciliter. Sen blev spenen mindre. Jag fuktade läpparna på fölet med mjölk och fick den att börja suga. Sen var det till att få den att dricka från spenen. Efter flera försök fick vi den till att börja snutta lite på spenen. Sen fick stoet ställa sig upp. Vi försökte att få den att dia lite till men den ville bara en liten stund. Sen lät vi fölet vila lite. Nu hade det iallafall fått smak på det.

Under hela mjölkningsförsöket hade fotografen varit runt oss och tagit bilder. Återstod att se om de kom med i repotaget.

Första fölet på bordet var ett vitt.  Ett riktigt fint,med tät ull. Jag klippte rent magen och började klippa upp mot ryggen. Riktigt tät var ullen. I tredje-fjärde klippdraget hörde jag annorlunda ljud från saxen, och jag anade var det var. Lite pinsamt när fotograf och reporter var där. Jag hade gjort turens första klippskada. Så att det var till att klamra ihop såret. Inget svårt moment, men det är lite obehagligt när det händer. Jag tycker alltid det är lite obehagligt att klippa föl. De är så tunna i skinnet och små och smala i kropparna. Och är då ullen tät så kan skinnet lättare följa med upp emellan kammarna på saxen. Det är min teori. 

Resten gick bra att klippa. Så bra att när vi klippte den sista, trodde jag det var fler kvar. Och nu var jag ifatt schemat och det kändes riktigt bra.

Efter lite mat begav jag mig mot nästa ställe som var lite utanför Borås. Det var mörkt och jag leddes in på små snirkliga vägar. När google maps visade att jag var framme, höll jag själv inte riktigt med. Där fanns inget hus. Någon mobiltäckning för att ringa hade jag inte heller. Jag hade skaffat ett Telia kontantkort, men det hade jag ju förstås inte aktiverat än. Och det var fel tidpunkt att göra det nu. Klockan var närmare 23. 

Jag hade tagit med min sambos något åldriga gps, så jag prövade mig fram på den. Det gick inget vidare. Den fick ingen gps-signal. Något frustrerad började jag att bli. Jag började att rulla igen i ren ovisshet. Och plötsligt där i mörkret kom det upp en karta på surfplattan. Jag stannade tvärt och skrev in kordinaterna och fick en plats.  Det var bara att följa vägen och vid vägens slut var jag framme. Jag var efterlängtad, och efter en pratstund var det dags att pusta ut för natten. Imorgon skulle allt vara enligt schema igen.

 

Fredag 3 Maj

Efter frukost begav vi oss ut i stallet för förbereda för klippningen.

Det var ett litet häststall. Det är perfekt att ha alpackorna i boxar, och gärna nära till platsen där det ska klippas. Här var det bara ut, och upp på bordet med dem. Helt underbart. De hann inte protestera förrän de var färdigklippta och nere på golvet igen.

Nästa kund för klippning var utanför Göteborg. Där var det tänkt att vi skulle klippa ute. Det var ca 150 m att transportera utrustningen, men efter vinterns effektivisering av bordet och verktygsvagnen var det inga problem att rulla dit. Vädret var solklart och vinden stilla. Jag är egentligen inte glad för att klippa ute. För det har alltid en tendens till att börja blåsa innan man är klar. Och då yr ullen. Men vi klarade oss rätt ok. Ett litet rymningsförsök, men det betydde inte att han slapp undan för det...

På nästa ställe närmare Göteborg rullade jag in på gårdsplanen på exakt utsatt klockslag. Vilken känsla när det stämmer. Det var här de hade fått vänta på oss förra året. Och vi fick utstå diverse gliringar. Med glimten i ögat...men det var ändå lite pinsamt då de hade åkt dit med sina djur för att få klippt.

Denna gången hade de inte hunnit att anlända. Jag ska erkänna att jag höll tempot högt för att hinna med djuren på denna platsen innan de hann anlända med sina. Och jag hann precis så att jag kunde sitta lite avslappnat på bordet, som om jag hade väntat länge på dem. Men mitt dåliga pokerface avslöjade mig. Men en liten stund klarade jag att hålla masken iallafall.

På dagens sista ställe fanns det en en svart alpackadam som kom från våran uppfödning. Hennes känslor för mig fann inga gränser. Man kan knappt kalla det spotta. Det var nog mer att kräkas. Klump efter klump av grön dynga ramlade ur hennes mun. Och så skrek hon.

Man kände sig älskad.

Efter klippningen blev jag erbjuden att följa med på en ridtur medan maten blev klar. Det kunde man ju knappt tacka nej till. Så fick det bli. Jag är ingen van ryttare, men ridit har jag ju gjort några gånger. Men det hade jag ingen nytta av denna gången.  Det var westernhästar. Liknar inte alls vanlig ridning.  Men jag lyckades ganska bra ändå och hemma igen blev det hamburgare. En perfekt avslutning för en cowboy. 

 

Lör 4 Maj

Efter en stadig frukost bar det av mot Allingsås. Här fick jag gott om hjälp. Det var några som skulle vara fodervärdar över sommaren som också var med. Intresset var stort och frågorna många.

Vägen till nästa kund blev lite skumpig. Jag fick olika alternativ på surfplattan. Och jag valde förstås det kortaste. Det stod en skylt; TJÄLSKADAD VÄG. Det var en bred fin grusväg. Och skylten stämde. Den var tjälskadad. Väldigt gropig och man fick snirkla för att undvika de värsta hålorna. Men på ett ställe var det tvunget att köra med bägge hjulen i varsin håla. Det skrapade i underredet.

Min snabba tanke var på den sladd hängande under bilen som jag lagt märke till, och som jag skulle be dem hänga upp när bilen var på service. I samma ögonblick släcktes hela instrumentpanelen. Alla mätare, alla lampor. SKIT OCKSÅ!!! 

Jag hoppade ur bilen och tittade under. Jodå, sladden var av på mitten.  Jag hoppade in och körde igen. Jag hade lite svårt att minnas hur mycket diesel det fanns i tanken. Men jag trodde under halv tank. Så när jag passerade en mack så körde jag inom och fyllde upp tanken. När jag skulle starta igen så ville bara jag det...inte bilen. Macken jag tankade på låg vid en lanthandel och en lokalförening. Jag högg en herre med en Volvo 740. De har rejäla domkrafter. För domkraft och reservhjul finns inte i dagens caddybilar. Jag hissade upp lite för att kunna kravla mig under och tvinna ihop sladdarna igen. Jag nådde bara in med en arm, men lyckades att tvinna ihop de tre sladdarna. Nu skulle den väl ändå starta? Men nej. Fortfarande lika ovillig.

Jag ringde en mekare hemma som jag känner. Hans enda tips var att skruva av batteripolerna, vänta fem minuter tills datorn nollställt felkoderna, och sen dit med polerna igen och starta. Jag prövade detta två gånger utan resultat. Jag ringde kunden och förklarade missödet. Han kunde komma och hämta mig och utrustningen med släp. Sen ringde jag bärgare, och sen min sambo. 

- Jag hade ringt försäkringsbolaget var hennes svar jag fick.

- Men de har väl inte öppet en lördag iallafall, sa jag. 

- Mitt försäkringsbolag har jourtelefon.

-Ja inte vet jag. Jag har aldrig behövt ringa på det här viset.

När jag ringde upp dem visade det sig att jag hade en MER-försäkring. (Det var MER än jag visste). Och i den ingick bärgning och hyrbil. Det var till att avboka den andra bärgaren.

Kunden kom och hämtade mina grejer och jag blev kvar och väntade på bärgaren.

Han var en riktigt trevlig kille den där bärgaren. Skåning var han också ovanpå allt. När jag pratade med försäkringsbolaget så kunde de inte garantera att jag skulle få en skåpbil som hyrbil. Bara en kombi. Men det fixade min nye vän bärgaren. 

Det blev en Mercedes Vito skåpbil. Så att få plats med allt var inga problem. Det blev mycket plats över. Det enda problemet var att min bil bärgades till närmaste verkstad, och den var i Allingsås. Det var lördag denna dag, och innan det blev måndag och de skulle kunna göra vid den skulle jag ha hunnit till Skövde.  Det var närmare 10 mil. Jag försökte att få bilen till Skövde istället, men det skulle kosta en del extra. Så det fick bli så här.

När jag fått min hyrbil var det till att ge sig in i klipprutinerna igen.

Nu släpade schemat igen. Skulle oturen aldrig ta slut?

Att klippa var som tur är inga konstigheter. Efter lite mat med andan mer eller mindre i halsen fick jag sedan ta mig vidare. Lite konstigt var det dock att lasta in i mitt nya fordon. Där var väldigt gott om plats. I min egen bil var platsen begränsad och ordningen planerad. Nu var det  bara att in med det ungefär.

Nästa ställe hade alpackorna varit lite på tur. Grinden hade stått lite på glänt och gruppen hade tagit sig en promenad.  Men de var inne när jag kom. Det är lite tråkigt att när man kommer bara en gång om året, och inte kan ha lite mer tid att prata. Hade inte schemat släpat hade det inte varit några så stressigt. Men nu var jag där igen och jagade minuter och timmar.

Efter avslutat arbete hann jag inte fika. Det var kvickt iväg till nästa. Jag hade flyttat en kund till morgondagen stället och på kvällens sista ställe hade jag gjort folk otåliga. Det var två olika som kommit dit med sina djur. Den ena kunde inte vänta, men den andra var kvar. Så jag började med dem så att de kunde komma hem. Jag tackade för tålamodet. Det var och hade inte varit trevligt för mig heller denna dag.

Det blev sen kväll.  Vi var inte färdiga förrän halv elva-elva. Men klippningen hade flutit på bra. Sen blev det till att sova och smälta ännu en dags motgångar. 

 

Söndag 5 Maj

Dagens första kund var lite svår att hitta. Adressen jag knappade in stod mitt inne i centrala Skara. Inget bra ställe för alpackor kan man tycka.  Men det var de som kört fel på den adressen innan sa hon. Så jag fick ha en manuell, muntlig beskrivning. Så jag kom fram till slut. På detta stället skulle jag bli en erfarenhet rikare...

Jag agerar ju tandläkare också i samband med klippningen. Och det händer att jag drar ut tänder. Det är inget stort ingrepp. Tanden har i regel växt fast igen när alpackans nya tand växt ut bakom den gamla. Det brukar räcka att bända lite lätt med en skruvmejsel utåt så är den lös igen. I detta fallet var det annorlunda. Det var på en hingst. De nya tänderna hade etablerat sig bra och såg fina ut. Men den ena framtanden hade inte fallit bort.

Jag tog skruvmejseln som jag brukade både två och tre gånger. Men tanden släppte inte. Den satt fortfarande lika stadigt. Jag hade en kombinationstång i min verktygsvagn. Det var svårt att få tag om tanden och dra den utåt. Så jag tog ett nytt fatt och vrickade den i sidled samtidigt som jag drog. Jag tänkte att detta går inte, och skulle till att ge upp när jag plötsligt slant. Trodde jag... men ut följde en 10 cm lång tand. Jag trodde inte mina ögon. I tandköttet var det ett runt hål och det blödde. Men nu var han klar, så det var till att ta ner honom.

Man kan tycka så här i efterhand att jag inte skulle gett mig på det. Men en vetrinär hade fått göra likadant, den enda vägen var upp. Kanske hade det bedövats, men alpackan mådde bra efteråt och åt som vanligt. Det var nog mer besvärande att ha den kvar, för den stack verkligen ut.

Efter avslutat arbete blev det fika innan jag begav mig igen. Uppför Billingen till stället där vi hela tiden slagit nya rekord. Denna gången var jag ju själv, så om det skulle bli något rekord återstod att se. När jag svängde in på gårdsplanen möttes jag av folk men ingen som hälsade på mig. Det var arga upprörda blickar jag möttes av, och min första tanke var om det var på grund av mig. Jag ställde bilen där jag skulle lasta av och när jag klev ur fordonet fick jag lite mer klarhet i vad som hänt. 

-Fredrik, klarar du att nacka en höna? Var frågan jag fick.

- Javisst kan jag det.

- Det var bra. Hunden har bitit den, fastän han vet att han inte får vara nära dem.

Hönan var nog redan död, men för säkerhets skull fick jag nacka den.

Sen fick jag återgå till vanliga sysslor. Ut, och upp med utrustningen för att komma igång och klippa.

Det gick riktigt bra även att vara själv.  Ett bra flyt och nytt djur framme vid bordet när det andra var klart. Som en dans. Jag klippte i dagarna två.

Måndagen 6 Maj var jag klar till middagstid. Jag ringde igen för att kolla om bilen var klar (jag hade ringt på morgonen också för att skynda på dem). Men nej.  Den blev inte klar idag. Och när i morgon kunde de inte säga.

Det blev till att fortsätta vägen uppåt landet mot Karlsborg. Men på vägen dit passade jag på att ta kunden som inte kunde vänta häromkvällen.

I karlsborg satte jag upp utrustningen för att vara klar till att börja direkt på morgonen. Sen blev middag och sömn på maten.

 

Tisdag 7 Maj

Jag ville börja i tid för att kunna köra och hämta bilen sen på eftermiddagen. Så vi var igång och klippte halv åtta. Och sen rann det bara på. Här var det bra flyt på djuren fram till bordet.

Jag hade beräknat tiden till åtta och en halv timme för att klippa dem. Det var visserligen ett lugnt tempo som jag räknat på för att veta att jag skulle hinna med i planeringen.

Klippningen tog istället fem timmar. Och då höll vi fika också i den tiden. Det blev ett snitt på ca sex djur i timmen. Nytt personligt bästa skulle jag vilja påstå.

Efter måltid på lokal golf restaurang så bar det nedåt landet igen för att hämta bilen. För nu var den klar, det hade jag kollat.

Väl framme lastade jag över mina grejer och lämnade sedan tillbaka hyrbilen. Uthyrningen låg inte så långt ifrån verkstaden. En personal fick köra mig till verkstaden igen så han kunde ta bilen tillbaka. Hade nu denna incidenten med bilen hänt mitt i veckan kunde jag klarat mig på de två dagar som jag hade hyrbil. Nu blev det tre dagar och jag fick känna på vad det hade kostat om jag inte hade haft MER- försäkring. Så tack LF.

Det var femton mil som jag fick köra enkel ner. Och sen skulle jag upp samma väg igen och vidare mot Degerfors. Men jag kunde ändå vara lugn. Nästa kund var inte förrän i morgon bitti och jag hann utan vidare dit på kvällen för att tillbringa natten. Tack vare att dagens arbete gått över förväntan. Jag var i schemat igen.

 

Onsdag 8 Maj

Detta var den första natten som jag tillbringade i min primitiva husbil. Jag hade delat av skåpet på mitten till en verktygsdel, och en sovdel. Det var inte alls tokigt att ligga där. Nu är jag ju ganska bortskämd med att inte ha några problem med att sova bra, och kan sova i princip vart som helst. Och arbetar man hårt går det ännu lättare.

På detta stället var det alpackor och så skulle jag klippa turens första lama . Alpackorna gick lätt, men laman var inte särskilt tam, och han ville inte gärna gå in i huset där vi skulle kunna fånga in honom. Och så var det bara kunden och jag. En svår ekvation att lösa.

Men en liten idé hade jag. 

Huset låg ganska nära staketet, så det var en gång på ca 2 meter bred bakom. Och där sprang gärna laman runt för att komma undan. Om vi satte en grind där bakom så att han inte kunde springa runt, så kunde vi ta honom där. Men då skulle hon behöva springa andra hållet och stå vid grinden så att han inte hoppade över, och jag ena hållet och ta honom innan han kom runt husknuten. Vi prövade. Det gick enligt planerna, men han vände nog snabbt bakom huset (eller var jag för långsam) för jag hann inte fram riktigt till hörnan innan han kom springande igen och slank undan och försvann ut i hagen igen. Vi fick pröva en gång till.

Denna gången var jag raskare. Och precis när han kom vid hörnan var jag där och tog honom ömt (dvs hårt) i min famn. Jag var nära att tappa balansen flera gånger och gjorde det nog någon gång också, innan jag fick tag i örat på honom och vred runt. Först då började han bli stilla. Vi stod båda en stund och hämtade andan. Sen lade jag på grimman. Detta var den ena persen, sedan kom den andra. När han skulle upp på bordet. Det var nog en femton meter vi fick gå med honom innan vi kunde lägga upp honom på bordet. Jag stod på ena sidan med laman och hon på andra sidan och tog emot grimskaftet. Jag fick be henne att vrida om örat och hålla ner huvudet mot bordet. Då blev van paralyserad.  Sen gjorde jag ett lyft, och vips så låg han där. Han var trött och flåsade, så att binda och sträcka upp honom gick ganska lätt ändå.

- Guud...det där trodde bag aldrig vi skulle klara sa kunden. Och vad stark du är!

Så är det kanske, men tekniken är nog så viktig tror jag.

Sen klippte jag och allt gick som vanligt igen.

Sen bar det vidare mot Arboga. Här hade de redan ett klippbord, och de berättade att de klippt själva innan men det hade inte gått så bra. Så de ville se hur jag gjorde. 

- Oj, går det så lätt när du gör det? Var kommentaren jag fick. 

Jag undrade om han ville pröva och det nappade han på. Det var inga konstigheter. Jag undrade vad det var som inte funkade när de klippte själva? 

- Det bara tuggade. Det var svårt att komma in i ullen. De såg inte kloka ut efteråt.  Alldeles tofsiga.

Jag erbjöd mig att pröva att klippa med deras skär och sax. Det var de tacksamma om jag ville göra.

Första skäret: jag spände överskäret bara lite grand som man ska, och försökte ge mig in i ullen. Det Tuggade. Jag spände. Tuggade igen. Jag spände ännu mer. Tuggade fortfarande. Jag spände nästan för mycket. Tuggade ytterligare. Inte ens när motorn på saxen blev riktigt ansträngd klippte det. Bara tuggade. Och skären var nyslipade och oanvända.

Så här prövade jag tre-fyra olika skär. Alla tuggade. Och alla var nyslipade. Jag trodde nästan det var fel på saxen. Att den inte spände ihop skären plant. Så slutligen prövade jag att sätta på ett av mina egna skär, och saxen bara flöt igenom ullen. Inga som helst konstigheter.

Slutsatsen av detta: 

Förra året hade de inte klarat klippa med skären.  De skickade dem på slipning. Detta året gick det inte heller. Och det är samma ställe som jag slipar på.

Så är det så att du vill pröva och klippa själv och du råkar ut för samma sak, så känn inte att det är du som inte kan. Nu är det ju lite vana för att veta hur hårt man ska spänna. Men tar man lite och lite hela tiden tills saxen börjar att klippa så hamnar man till slut rätt. Att deras skär inte funkade något av dem efter nyslipning är för mig en gåta. Men så kan det tydligen vara. Kanske för att de var nya, vad vet jag.

Sen åt vi tillsammans på en vägrestaurang intill. Det var skönt att ta det lite med ro när man var på banan igen.

Nästa mål var mot Eskilstuna. En lite vemodig klippning. Kunden hade bestämt sig för att sälja sitt ställe och flytta till något mindre. Och i den tanken fanns inga alpackor. De nya ägarna var med vid klippningen. Nyfikenhet och många frågor. Men är kul när man kan dela med sig lite av sin erfarenhet. 

Det blev avsked, kanske för alltid. Men man vet ju aldrig vart man kan stöta på varandra. 

Nästa kund hade jag klippt åt förr, fast då hade hade hon tagit sina djur till sin dotter. Nu passerade jag i princip förbi. Så det blev enklare såhär. 

Jag blev inledd på en grusväg. Lite längre ner på vänster sida såg jag ett pampigt hus. Min första tanke var: 

    -Hoppas att det är där.

Men gps:en ledde mig förbi vägen som ledde upp dit, och vidare in på en gårdsplan till en gård som såg obebodd ut. Jag stod med motorhuven mot drömkåken . På stället jag nu befann mig verkade det inte finnas varken liv eller alpackor. Då såg jag en gestalt i röd jacka som vinkade med båda armarna där borta vid drömmålet.

Så det var där iallafall?!! Jag startade igen och skyndade mig dit. Leendet höll nog i sig hela vägen fram och jag fick ett varmt mottagande.

- Jag tänkte att vi kunde vara där inne, sa hon och pekade in i sin mans fina bilverkstad.

- Nej det är väl synd att skita ner där sa jag. För det var verkligen rent och snyggt där inne.

- Nej då. Det är gubbens intresse, och detta är mitt. Lite får han stå ut med. Vart har du tanden du drog ut? Den har vi hört om och den vill vi gärna se (det var hennes dotter jag drog ut den hos).

Och sen klippte vi. Det var lättstädat mellan djuren på det klinkade golvet. 

 Tanken var att jag skulle kört vidare efter mat och dusch och sovit i bilen, men det var svårt att tacka nej till en en skön säng och frukost dagen efter. Det var svårt att komma i säng pga trevligt eftersnack efter smörgåstårtan. 

 

Torsdag 9 Maj

Frukosten var dukad när jag kom upp. Det var bara att slå sig ner.

Nästa plats var Katrineholm. På vägen dit körde jag bland annat på en slingrig grusväg. Men ändå ganska bred. Och där, när skogen öppnade sig gick där fullt av alpackor. Jag misstänkte att det var den för detta skånska uppfödarens (som flyttat uppåt) ställe. Fastän jag var ganska klockad enligt schemat, var jag tvungen att stanna. Så ofta kommer man inte här förbi. Hon blev väldigt paff av att se mig där. Men att jag var ute och klippte visste hon. Här skulle inte klippas förrän om några veckor. Jag fick skynda vidare och säga farväl. 

Väl framme, när jag plockade ut min utrustning ur bilen hörde jag:

-Den här är visst din? Kunden hade i sin hand den tass som vi förra året tappade till kompressorn här. Jag hade inte den kompressorn med mig nu. Men tassen var saknad. Kompressorn var fortfarande halt.

-Tack snälla. Den har jag verkligen saknat.

Sen klippte först föl, sedan ston och sist hingstarna som var åtskilda. Så lätt det gick att flytta alla grejerna bort till andra hagen. Jag var så glad åt att jag satt hjul på bordet och min nya smidiga verktygsvagn. Det underlättade verkligen. 

Nästa ställe i Finspång hade vi väldig brått på förra året. Nu kunde jag ta det lugnare. Dit kom också en kund som Hjalle hade varit och klippt åt för att betala för honom samt att titta. Med sig hade hon också hans tvål som han glömt. Stackarn var väl lortig nu;-).

- Jaså du gör på det viset sa hon i mitt uppläggningsmoment. Vet inte vad jag gjorde annorlunda, men man hittar hela tiden sina egna små trix.

Vidare mot Stigtomta. 

Här klippte jag inne i en något låg byggnad. Men jag klarade huvudet ganska bra ändå. Inga skavsår eller bulor. Men lågt blev varmt och jag var riktigt svettig när jag var klar. Men det gick bra.

 

Nästa ställe Nyköping. Denna alpackaägaren hade också skaffat en kamel och en dromedar. De tog vi en titt på efter klippningen. Vid stallväggen stod en enhjuling. Var tvungen att visa mina ungdomstalanger som jag knappt visste fanns kvar.

Mäktiga djur, de där kamelerna. Allting så stort. Liknar alpackan på fötterna och i nos, mun, men överdimensionerat. Men kamelklippare slipper jag bli. De fäller sin ull, eller vad deras päls kallas. 

Dagens sista kund var ny. Jag hade fått klämma in henne lite i efterhand. Men det passade bra ändå.

Vi klippte även här i ett garage. Vid sidan av oss stod det en demonterad Italiensk (okänd för mig), sportbil. Den hade stått där i många år sade hennes man. Men en dag ska den rulla igen.

 

Jag kom fram sent till Stallarholmen där jag skulle tillbringa natten. Det var direkt i säng i princip.

 

Fredag 10 Maj

Efter frukost satte vi igång.

Djuren hade varit inne över natten. Vissa var lite fuktiga av kondens. Men inget märkvärdigt. 

Jag blev ombedd att spara mer på huvudena så skulle de frisera själv sen. Glömde av det på någon. Det är svårt när allt går på rutin. Ibland tänker man knappt. Det bara rullar på.

Ibland borde man kört med karta istället. Inte för att det är lättare.  Utan för att man ser vart man är.

Nästa ställe var Ekerö. Den går en färja dit. Det hade inte varit så långt som att köra inom Stockholm. Nåja, att man kommer fram är viktigare. Men jag gör inte om det...

Klippningen inga problem. Men att ta sig därifrån. Jag skulle till Vallentuna. Var mellan 16-17. En FREDAG!!! Jag höll på att bli tokig. Och ännu mer tokig blev jag när jag svängde av en korsning för tidigt. Gps är krångligt när det är så många avstickare. Och korsningen jag svängde av i ledde ingenstans. Det var bara till att vända och ut igen. I EN VÄNSTER SVÄNG...I EN KORSNING UTAN TRAFIKLJUS!!! Alla tog för sig, för att ha en chans att komma någonstans. Tjugo minuter förlorade jag pga. min felsvängning.

När jag kom fram dit adressen gps:en visade var det inget där. Det stämde inte. Jag fick söka om ett par gånger och tillslut kom jag rätt. Förbannade teknik...men vad hade jag gjort utan den. Jag hade aldrig kunnat hålla den planeringen jag gjorde.

Sen blev det klippt där också. Ännu ett ställe som skulle göra av med sina alpackor och flytta till mindre. Ännu ett avsked. Tur man är hårdhudad och inte låter känslorna ta över;-).

 

Det hade skett ett litet missöde i mitt schema. Avslutad klippning i Vallentuna var 17.30. Och påbörjad planerad klippning i Uppsala var 17.30. Det gick inte riktigt ihop det där. Jag ringde till sista kunden för dagen och sa att jag skulle bli senare. 

Jag blev sedan uppringd igen av kunden och hon undrade om det kunde bli tidigt i morgon bitti istället. Jag kunde sova över också om jag ville. Så fick det bli. Nu klippning utanför Uppsala. 

Det var bara hingstar som skulle klippas. Kunden var mån om sina alpackor. Det kände jag. Lyftet var lite trögt. Men med rätt teknik gick det lättare. Jag fick hålla minen så gott jag kunde iallafall. Det var en tjej som fotograferade runt mig hela tiden. 

Jag fick hälsa på deras nya keldjur också. Två Berennahundar som de skaffat mot lodjur. Riktiga kelgrisar.

Efter att ha tvättat av mig dagens lort och diskat av turens hittills förbrukade skär blev det mat. Och på frågan om jag ville ha starköl till maten blev mitt svar blankt nej. 

- Jag ska köra vidare till morgondagens ställe i kväll. 

- Men du kan stanna över här. Här finns ett rum ledigt. 

Betänketiden var inte överdrivet lång.

- Okej då. Det var länge sedan jag tog en öl. Och efter allt som varit kan jag vara värd det. Jag får ringa dem och säga att jag inte kommer ikväll. 

Det blev sent. Kombination av trevligt folk och öl drar ut på tiden. Sen gjorde jag några fakturor också. Klockan var ett när jag släckte.

Lördag 11 Maj

Klockan ringde halv sex. Jag skulle vara på dagens första ställe halv sju för att komma rätt i tid igen.

Vi åt lite frukost och sen begav jag mig.

Vi klippte utomhus. Morgonen var lugn och stilla. Ingen vind som störde den avklippta vinterrocken.

Det var morgonpasset det. Sedan blev det Fjärdhundra. Detta är ett ställe jag sett växa fram under många år. Jag har ju själv skaffat ett litet ställe nu. Så man ser ju tiden det tar när man gör det själv. Alpackor klipptes desto fortare. 

När jag var inne och tvättade av mig lade jag märke till att de hade en sådan frys med ismaskin som min sambo vill att vi ska ha. 

- Hur fungerar den egentligen, det måste vara en vattenslang till den för att det ska bli is va? frågade jag.

- Det har jag faktiskt inte tänkt på, sade hon. Den bara fungerar.

Vi tittade lite, men lyckades inte se någon slang. Men så var nog fallet.

Sen åkte jag mot Skulltuna. Nya kunder som klippt själva innan men bestämt sig för att överlåta klippandet när djuren blivit lite flera. Det gjorde jag så gärna.  Men jag fick inte klippa svansarna. De ville frisera dem själva sedan.  Inte mig emot. Bara jag kommer ihåg det när rutinen går in. Men jag blev påmind. Någon gång var jag bara tvungen att låtsas glömma och tog ett rejält tag i svansen och satte saxen till. Då blev det nervositet. 

Sen blev det en god middag innan jag var på vägen igen.

Jag kom till ett Råby, precis som jag förhoppningsvis ska bo i en gång. Djuren var ute i en fålla när jag kom. Jag frågade var vi skulle vara och klippa. Det var tänkt att vi skulle vara i fållan ute.

Men det blåste rätt mycket, så jag undrade om vi inte kunde vara inomhus någonstans? Vi tittade uppe i stallet, och där fanns det en box med en bra plats där klippbordet också kunde stå. Så vi körde på det alternativet istället. Det gick fint. Och när vi var klara tog vi en fika på stående fot innan jag drog vidare.

Det ringde en kille till mig när jag varit ute några dagar. Han hade några alpackor som han ville ha klippt. Hela min rutt var redan lagd. Jag visste då inte vart han befann sig på kartan och om jag skulle ha tid. Men jag lovade att jag skulle kolla upp det och höra av mig. Tiden hade varit pressad och jag hade haft svårt att kolla upp det. Men när jag väl gjorde det dagen innan kom jag fram till att idag skulle passa bäst, då jag passerade närmast. Han var glad att jag kunde fixa det. Han drev ett konferenshotell och hade lite svårt att lämna, men undrade om hans dotter i tidigare tonåren räckte som hjälp?

- Inga problem för mig, jag behöver bara någon som håller ner huvudet och tar hand om ullen.

När jag kom fram stod det människor i kostym och klänningar. Man kände sig som en riktig lortgris bland alla rena och väldoftande. 

Jag plingade på klockan i receptionen och fram kom killen jag pratat med. Jag blev visad vart djuren var. 

Dottern hade sin kompis också med sig som fotograferade. Det gick kanon med hjälpredan. Det var en av hingstarna som spottade rikligt. Oturligt nog kom det finklädda gäster förbi. Men nej, de fick inget spott på sig. Men myten att: -Det är såna som spottar va? fick ju sig ett uppsving. Men jag fick försvara med att jag hade nog också spottat om jag varit fastbunden på det viset. De höll med.

Efter avklarat uppdrag plingade jag på klockan i receptionen igen.

- Är du redan klar? Perfekt. Hör du av dig nästa år? Nu när jag hittat någon som kan klippa.

- Javisst. Jag gör ett utskick när det är dags igen.

Så begav jag mig igen. Nu mot lite pinsamheter.  Förra året glömde jag ta med denna kunden i planeringen. Jag glömde att skriva in i turordningslistan. Jag hittade lappen på skrivbordet sedan. Denna händelsen gjorde att jag detta året gjorde hela planeringen väldigt metodiskt. Inget fick missas. Avprickning efter mail har gått metodiskt.

Men när jag körde där på vägen, körde jag förbi kunden som jag skulle till dagen efter. Jag stannade och kollade kartan. Det var bättre om jag tog dessa först. Klippning var inte förrän i morgon bitti. Så jag ringde den "bortglömda" och undrade om det gick vid middagstid istället. Det gjorde det. Så jag vände och körde in på gårdsplanen och ställde upp min lilla husbil. Andra natten och jag sov som en stock.

 

Söndag 11 Maj

En frukost och sen var det dags att köra igång.  

Jag körde ut på ängen där huset låg vi skulle klippa i. Medan jag satte upp klipputrustningen, riggade de upp en filmkamera i ena hörnan. Sen satte vi igång att klippa. Vi klippte några stycken, sen tog vi en förmiddagsfika. 

Efter pausen körde vi på igen. Då var mannen i uppfödarduon lite sugen på att pröva klippa.

- Då kan du hjälpa till med att lägga upp och binda också, så kan du det med ifall du skulle vilja pröva och klippa någon själv nästa år. Så jag höll mig passiv och lät honom surra fast benen medan jag höll ner djuret. Sen klippte jag upp lite för att han skulle kunna se lite lättare hur kroppen såg ut. Sen överlät jag saxen. Jag minns själv när jag började. En massa ull och man ser inte hur saxen följer kroppen. Obehagligt. Man lär sig känna det till slut. Han tog korta drag, men jag tipsade om att ta långa.  Då får man mindre dubbelklipp. Också en sak man vänjer sig vid. Ett drag börjar ända bak vid baklåret/ryggen, och löper till framlåret/halsen vid sadelklippning. 

Vi prövade på några stycken, och jag klippte klart det sista. Sen fick jag ta vid igen och klippa de sista djuren. Jag hade ju en tidsplan att hålla också. Filmen från kameran lades sedan ut på Youtube. Den är från lite avstånd, och det går lite snabbare än jag klippte. Men det var kul att se.

Sen begav jag mig iväg till den bortglömda kunden. Det hade löst sig förra året. De hade en fårklippare som inte hade varit blyg för att pröva. Men de hade hört att man skulle spara mycket på huvudet. Alpackan hade bra tillväxt på ull. Så det hade blivit en bra turban av det. Klippte gjorde jag utomhus. Det mulnade på himlen, så jag skyndade mig att klippa. Klippa hann jag men inte plocka ihop. Men det gick fortare med regnet i nacken.

När jag plockat ihop ville jag ta mg en titt på stället. Där stod en fin veteranbil, som han hade renoverat, och historien bakom var rolig och intressant. De bedrev ett litet gårdsmejeri, och gjorde ost av mjölken från sina fjällkor. I rörelsen drev de också ett café. De att att det gått över förväntan. Många ville komma och ta en fika i den härliga miljön som låg vid en å, och barnen kunde leka och vara bland de många olika djuren.

Jag fick en bit ost med mig som färdkost. 500 kr/kg kostade den visst. Jag undrade vad jag skulle äta till den?

- En frukt. Ett päron eller nåt passar bra.

Jag tackade för mig och rullade vidare mot Rättvik. 

Jag hade bara ätit frukost på morgonen. Och mat blev det inte förrän efter nästa klippning. Och det var nog tre timmar tills dess. Magen kurrade. Jag hade fått ett bröd när jag klippte på Stallarholmen. Det var ett grovt bröd och det var aprikoser i det. Det var ju sött. Kanske kunde jag använda osten till detta? Det kändes som slöseri med fin ost. Men jag hade ingen möjlighet att kyla den. Så det fick bli att jag åt upp den. Inte så tokigt i början. Men sen växte det mest i munnen. Och min vattenflaska var slut. Så torrt var det...väldigt torrt. Men jag lyckades få ner det. Och hungern lade sig.

Det var trevligt att komma till Rättvik igen.

På många av ställena har de frågat medan jag packar upp:

Så du kör själv i år då. I frågan har jag nästan förstått att det är en osäkerhetsfråga, att jag nu behöver hjälp för att lägga upp på bordet, och att de ska hjälpa till. Många har varit lite osäkra på första djuret. Men andra finns det inget tvivel. På detta stället är djuren väldigt lugna. De går snällt i grimma. Och när jag lade omkull, bara låg de helt stilla. Men det är väl så ju längre upp man kommer. Lugnare folk och lugnare djur;). Sen blev det en god middag. Då var det mindre lugnt och det skojades och pratades. Bland annat fick jag höra och hästsläppet i Böle tror jag det hette. En massa hästar som släpps på sommarbete. Tydligen från en massa olika uppfödare. Det är en stor publikattraktion att se hur de gör upp om rang och hur de springer av sig. Det skulle vara kul att se.

Till nästa ställe hade jag två timmar att köra. Det är skönt att sitta i egna tankar i bilen tycker jag. Det är sällan jag har radio på.  Det är skönt att bara samla tankarna och intrycken under dagen. 

I Ockelbo riggade jag upp igen. När jag skulle in och ta en alpacka i boxen var han kvick. Han smet emellan mig och grinden.  Men jag var också snabb och lyckade kasta mig efter och ta honom strax utanför logporten. Där blev lite tid sparad iallafall. Fastän han nog inte skulle smitit så långt. Det hade varit konstrunda där uppe i påsk, och kunden hade haft en utställning. Jag kollade in den innan jag lånade duschen. Sen blev det en kopp kaffe ovanpå det. 

Nästa ställe jag skulle klippa på var Nora. Det var tre timmars körning dit. Klockan var nog midnatt när jag var framme. Jag hade bett om en strömsladd skulle ligga ute så jag kunde koppla in min värmefläkt. Det blev en natt i bilen. Min caddy. Lite bökigt innan man kommer ner under täcket.  Men väl där sover man som en prins.

 

Måndag 13 Maj

 Halv sju ringde klockan. Jag hörde att det var någon som pysslade med djuren utanför. Jag packade ihop sovkupén och klev ut. 

-Jaså det var någon därinne iallafall? Jag tänkte att det var omöjligt för dig att få plats och sova i den bilen. 

Jag öppnade upp och visade min planlösning, och då var det inte så omöjligt längre.

Under denna klippturen har vargen varit ett hett ämne efter de rivna alpackorna i Värmland. Kunden sa att de sett vargspår bara några hundra meter utanför staketet. Han har en pyrinéerhund som vaktar flocken och på så vis är det säkert.  Men annars hade det varit riktigt oroande.

Jag var lite orolig för att mina skär inte skulle räcka. Jag hade inte skickat på slipning än, men efter detta stället skulle jag vara tvungen att göra det om jag skulle klara mig.

Posten brukade komma innan klockan tolv sade han, så vi kunde skicka den med den.

Han hade skär som var nyslipade, så jag klippte med dem för att spara på mina egna. Hyggligt och sparsamt för mig.

Men posten hann inte komma tills jag skulle köra. Men kunden erbjöd sig att posta det åt mig. Då slapp jag att oroa mig för det.

Nästa kund var bortrest och kunde inte vara närvarande. Men en god vän till dem som jag också skulle klippa till hade lovat att vara där. Dessa alpackorna var av den äldre generationen. När alpackorna först kom till Sverige för ca 20 år sedan såg några ut så här. Lite större i storleken och inte så kraftig ulltillväxt. Det har hänt mycket sedan dess i ullsvängen.

Men de var hanterade och väldigt lugna. Så att välta dem på sidan var inga som helst konstigheter.

-När vi är klara här kör vi sedan hem till oss sade min medhjälpare!

Och så gjorde vi. Jag frågade vem som hade klippt dem innan, och fick som svar att det har min fru gjort. Med det tog lite längre tid förstås. Vi tyckte det skulle vara skönt att ha någon annan till att göra det i år, och så hittade vi dig.

Frun hjälpte till med att ta undan ullen. Det märktes att hon var van. Jag fick frågor och jag i min tur ställde frågor hur hon gjorde. Allt för att snappa upp något som man kanske missat.

-          Vi hade en jättefin vit alpacka som vi fick avliva. Han blev attackerad av en förrymd hund. Det var en stor förlust.

Jag fick se bilder av förödelsen när vi var klara. Ingen vacker syn. Ett stort bitet hål i baklåret och en bit upp i ljumsken. De hade gjort allt de kunde med veterinär och dylikt. Men förgäves. I låret saknades en stor bit kött. Det hade aldrig kunnat fungera normalt. En hemsk syn. Hundägaren hade varit väldigt nonchalant i fallet. Och hunden levde fortfarande. Det var inte tal om avlivning.

Efter en rejäl middag åkte jag vidare för att ställa upp min husbilsanpassade caddy för natten.

 

Tisdag 14 Maj

Det var väldigt fuktigt i marken i hagen på dagens enda klippställe. Jag fick snirkla fram med min utrustning där marken var fastare. Jag önskade mig luftgummihjul på bordet. Jag hittade inga sådana när jag satte på dessa plasthjulen. Men kanske på 2014:ns uppfräschning av bordet hittar jag sådana och då är det problemet ur världen. Annars var det inga konstigheter på detta stället. Allt flöt på, så som man hoppas att det ska göra hela tiden.

 Jag var klar på eftermiddagen och skulle köra vidare till Norge för att tillbringa natten där. Vägarna över dit är inte de bästa. Och när jag sluppit de slingrigaste blev jag invinkad till vägkanten av vad jag trodde var polis, men det var en tulltjänsteman. Han ställde en massa frågor till mig, och undrade om jag ville gå ur bilen. Kändes lite läskigt. Jag frågade om de sökte efter något, men det var rutinkontroll sade han. Han undrade var jag kom ifrån nu senast och vad jag gjorde i Norge. När jag sade att jag körde runt och klippte alpackor såg han undrande ut, och frågade vad det var för något. Jag svarade att det är en släkting till laman och beskrev lite. Han tyckte det lät intressant och sa att han aldrig stött på någon som sysslade med något sådant.

Efter att ha lyft och öppnat diverse grejer i bilen var jag fri att åka igen. Till stället där jag skulle tillbringa natten. Men där blev det ändrade planer. Det var ingen bokad klippning i Norge. Efter ett missförstånd via mail-kontakt angående planeringen så var det inget inbokat från deras sida. Och ingen var beredd på att jag var där, så klippning var inte möjlig. Så jag fick bege mig till nästa kund. Plötsligt hade jag nu en hel dag över. Jag försökte att få tag på nästa kund medan jag körde för att meddela att jag var flera timmar tidigare, jag skulle klippa där först på kvällen dagen efter. Men utan resultat. Det fick bära eller brista. Jag var framme mitt i natten, så att knacka på då kom inte på fråga. Jag skickade iväg ett sms och ett mail att om hon undrade vad det var för bil som stod utanför så var det ingen skummis. Det var bara jag. Sedan tog jag på mig varmt och somnade sedan gott i mitt bakutrymme.

 

Onsdag 15 Maj

När jag vaknade upp fanns det liv utanför. Så jag klädde om och gick ut mot Huset.

-          God morgon. Vill du ha frukost?

Det ville jag gärna. Huset som förra året var under planering stod nu klart. Det var kul att se.

-          Jag har en kompis som har några av mina alpackor hos sig. Jag ringde henne i morse när jag såg ditt meddelande, så de kommer hit med dem runt lunchtid.

-          Det blir bra sa jag. Idag finns ingen stress.

Så vi klippte dem som fanns på stället. Sen tog vi en promenad upp i ett nerlagt stenbrott som fanns alldeles ovanför medan vi väntade.

Sen kom de, och då blev de också klippta. Det var en kul anekdot, hur hon och hennes bekant var barndomsvänner, sedan tappat kontakten, sedan återförenats nu i samband med alpackorna igen. Dessa djuren leder in en på de minst tänkbara vägar. Det kan jag själv intyga. Hur jag började med att klippa fyra stycken hemma till att klippa flera hundra och se Sverige och norden genom saxen. Hur det hela började, är en annan historia och faktiskt har jag börjat skriva på den. Det är slutförande kvar…

 

När arbetet var slutförd fortsatte jag min vandring(nåja, bilande) nedåt landet.

Det var inga problem att klippa denna dagen istället för nästa hos kommande kund.

-          Kom du bara! sa de. Vi har rum för natten också om du vill stanna.

När jag klippt deras djur hade jag inte tänkt att göra mer den kvällen. Men när kunden undrade om jag skulle klippa på stället nästgårds också ikväll, och erbjöd sig ringa och kolla om de kunde tänka sig att klippa ikväll istället, så vad fanken. Skönt att ha det gjort.

Så det blev så. Jag körde dit och klippte alpackorna och körde tillbaka igen och tillbringade natten i en riktig säng.

 

Torsdag 16 Maj

Efter en frukost rikare så begav jag mig mer söderut. Att komma tidigare hit var inte heller några problem. Det var en skola, och personal fanns tillgänlig. Till skillnad från andra år hade jag inte några elever som åskådare i år. Så det var bara att köra på utan några särskilda presentationer. När vi var klara kom det en dam som hade fått tips från en god vän till mig att det skulle klippas här runt lunchtid. Men vid denna tiden var jag klar pga. kvällsjobbet jag tog dagen innan.

Så vi slog följe istället till våran gemensamma vän. Min planering sedan tidigare hade varit att tillbringa kväll och natt här, men sviterna av misslyckandet i Norge gjorde att jag ju hade gott om tid att umgås. Damen jag besökte har sommarställe i närheten av där jag bor. Hon har köpt ull för tovning av mig och tillverkat diverse olika plagg och filtar av alpackaull med hjälp av sin tovningsmaskin, som jag varit väldig spänd på att få se. Hon hade ett väldigt litet hus, fast det var så välplanerat att det kändes rymligt. Easy living och kompact living gav sig verkligen ett uttryck här. Jag var imponerad.

Hennes väninna var facinerad av kameler, och jag berättade att jag klippt hos en som har kameler och att jag även skulle göra det dagen efter. Det lös i hennes ögon.

-          Skulle jag inte kunna följa med dig?

-          Jo det skulle väl kunna vara möjligt.

Vi tog en tur med bilen på kvällen och jag blev visad lite av västkusten och sevärda platser i närheten.

 

Fredag 17 Maj

När jag fått i mig frukost och tackat min goda vän för trevligt sällskap och uppehälle, packade jag in i bilen. Då rullade det upp en bil bakom mig. Det var dagens "kamelpraktikant". Hon fick köra efter mig, eftersom jag skulle vidare söderut när jag var klar.

Dagens första ställe var tre lamor. Jag hade funderat mycket på hur detta skulle gå när jag var ensam. Innan var vi två vana att lyfta och lägga upp på bordet. Lamorna har långa långa ben, vilket innebär att det är svårare att få dem att lätta från marken. Man får lyfta mycket högre. Vi började med de två minsta som inte var några som helst problem. Nu var det den största och äldsta kvar. Han var snäll, och van att gå i grimma. Så att få fram honom till bordet var inga problem. Sen var det lyftet...              

                                                                                                                                         Jag är 1.86 cm lång. Förstå hur stor han är!!

Det gick bra det också. Bakbenen gick bra att binda. När det sedan kom till frambenen blev det problem. Han sprattlade till och försökte komma loss, vilket resulterade i att han gled av bordet. Jag lyckades lossa snarorna från bakbenen och honom fick stiga upp igen. Jag sa åt dem att gå ut med honom utanför för att lugna ner honom om han blivit skärrad. Sen prövade vi igen och då var det inga som helst problem.

Under tiden jag hade klippt och lagt upp lamorna hade min "kamelväninna" fotograferat massor. Så klippturens torka på bilder var nu slut när jag hade en uppsjö av lamabilder.

När jag var klar och hade packat ihop drack vi kaffe. 

Jag var lite orolig för mina skär som skulle komma hit efter ha blivit slipade. Jag hade ringt och kollat med sliperiet ifall de hade skickat dem i
tid. Det hade de, och de skulle vara framme så som dagen innan. Men kunden hade inte fått någon avi. Men medan vi drack kaffe så körde hon och kollade på den bensinmacken i närheten som var postombud. Och vilken tur. Paketet hade kommit. Så jag kunde bege mig vidare med "kamelflickan" på släp.
Väl där var det bara till att börja klippa direkt. Och när det var klart blev det till att pröva på att rida kamel till min följeslagares stora förtjusning. Det var väldigt gungigt och svårt att känna någon rytm. Men man hade nog vant sig om man ridit längre.
 Min bekant såg väldigt nöjd ut när hon red. Och hon sa att detta var en av de bästa dagarna i hennes liv. Jodå. Sådan är jag. Jag uppfyller kvinnors önskningar. Om det nu gäller lamor och kameler dvs.                                                                                                    
Detta var det sista stället på klippturen. Sen körde jag ner till Göteborg för att tillbringa helgen hos min kusin, och springa Göteborgsvarvet. Detta året var det tionde i följden det värsta av alla år jag sprungit . Mycket p.g.a att jag inte tränat. Tiden hade inte räckt till, och jag hade inte prioriterat den heller för den delen. Men jag genomförde varvet. Springa kunde jag inte hela. Med 5 km kvar var smärtan i knä och vrister så stor att gå var det enda alternativet. Inte ens på slutsträckan inne på arenan där jag alltid spurtat kunde jag springa. Jag bestämde mig här för att inte deltaga nästa år. All planering kring detta med klippningen har ställt till det varje år. Jag har alltid lyckats lösa det, men det kommer antagligen en gång då det inte går. Det ska bli skönt att vila benen. Men det hade ju inte skadat röra på dem lite ändå förstås. Men det finns andra sätt än tvinga sig igenom 21 km.

På vägen hem klippte jag tre stycken i Laholm. Jag linkade som Macahan, Men får man alpackorna serverade fram till bordet, så kvittar det om man är halt och lytt. Men hade det varit armarna som strejkade vet i fanken hur det hade gått.


Nu var detta årets klipptur till ända. Ser man tillbaka, var det mest kul. Men mitt i det, var känslan en helt annan. 

Erfarenheter att bära med sig till nästa år. Kanske blir det bättre då?