Sista veckan i april, och de två första veckorna i maj gav oss vi, Fredrik och Hjalle oss ut på vägarna för andra året. Anledningen? Att klippa mer än dubbelt så många alpackor som förra året. Som inte Sverige var nog, så tog vi oss över till både Åland och Finland.

Det var en spännade upplevelse. Dessvärre hade vi en kall vår, så förkylningen var ett faktum, och det fick vi tampas med mest hela turen.

Vi startade på hemmaplan, Nybo Alpacka. Det är alltid bra med en inkörning, när man är ringrostig efter föregående år. Då kan man finna rutinerna igen och slipa på förbättrningar och effektiviteten.

 

 

 

Det kan vara så otrolligt lite som behövs för att det ska det ska flyta på bättre i klippningen.

Det var otroligt lättklippt i år, om man man ska blicka tillbaka.

 

 

Vi hade lite funderingar på hur klippskären skulle räcka till när vi var ute på vägarna. När vi lämnade Sverige för Finland, så skickade vi de förbrukade på slipning via post. Detta hade knappt behövts, då vi hade klarat oss ändå. Men det är alltid skönt att vara på den säkra sidan. Rekordet för mig var 40 st på ett skär(!) Inte alls illa.

 

På Finlandssidan gick klippningen enligt planering och vi höll tidsshemat, till och med låg vi lite före. Detta kom att behövas då vi på sista stället bara hade en fungerande sax kvar. Alla de andra hade gett upp. Vi lyckades för en kort stund klippa med två saxar efter att ha lyckats meka ihop två saxar till en. Men underbart var kort. Vi hade iallafall tur att det bara var fem stycken alpackor på det sista stället, då resvägen tillbaka till färjeläget var 1,5 timme enligt gps:en. Vi hade totalt två timmar på oss när vi lämnade alpackaägaren efter en snabb kopp kaffe.

Stressen var oundviklig, inget fick gå fel. Jag, Fredrik satte mig vid ratten, medan Hjalle var tvungen att ta tag i lite planering för sina anställda där hemma. Tankarna flög igenom mitt huvud, - Vi måste hålla tidsschemat, vi får inte missa färjan, och om vi klarar det, jag måste ha tag i en ny sax. Lycka var att ha med mig min vapendragare Hjalle, som med datorn i knät sökte efter tänkbara ställen att köpa en sax på när vi kom till Stockholm morronen efter. Med näppe klarade vi oss till färjan med en kvart kvar till avgång. Äntligen kunde man pusta ut. Finlandsturen var avklarad för detta året.

Vi körde till den första kunden för sätta upp utrustningen och Hjalle börjde klippa, medan jag begav mig till butiken för att hämta min nya "vän". Jag kom att kalla den för "minken". Den är lång och smal, och när man ska greppa den, tar man den över "nacken".

Den blev en klar favorit. Motorn var väldigt stark, och jag upplevde att den gav skären en långre livslängd.

 

 

 

 

 

           

 

 

 

 

 

 

vid behov kapning/nerslipning av eventuella kamptänder, samt klippning av klorna.