Klipptour 2012...en klipploggbok till

Förord

Så äntligen kom de sista stavelserna och bilderna på plats. I skrivande stund är det ca en månad sen vi klippte den sista alpackan.               När jag kom tillbaka i min vardag, fanns det inte utrymme att skriva klart det sista. Men så när man börjat beta av på sysslorna så kommer man till slut ifatt. Så nu finns hela klipptouren i samlat stycke.


Så drog alpackaklippningen igång igen.


Jag hade sedan förra årets klippning funderat på det ultimata klippbordet. Det som inte skulle ha så många lösa delar, utan att allting skulle vara i ett. Jag hade de flesta lösningarna i huvudet, men skulle bara få det i handling. Och det var fortfarande kallt i verkstaden. Så jag var inte direkt sugen. Men så en kväll satte jag igång, efter att ha bett min får skaffa hem lite material. Men det tog tid. På några enstaka timmar efter jobb, blev det inte mycket gjort. Men efter tillräckligt många kvällar, så blev det ett bord. Men jag höll på in i det sista. Och bra blev det. Och verktygslådan fick hjul och ett skaft att dra den i. Slut på tungt slit. Med den iallafall. Jag började känna mig taggad inför att testa grejorna och att åter ge mig ut i turnélivet. En spännande känsla.
En månad innan avfärd klantade jag mig på jobbet och klämde nageln på höger långfinger. Den sprack, och min första tanke var ; - Skit också, hur ska det nu gå med alpackaklippningen? Medan jag pressade för att nageln inte skulle ramla bort och för att stoppa blodet. Men jag har haft det värre. Ett år fördärvade jag knät två dagar innan vi skulle bege oss.

Klippningen började som vanligt hemma på på Nybo .
Många djur att klippa, och effektiviteten kände jag måste vara bättre än förra året. Jag hade ju nu två bord. Så jag och Hjalle klippte på ett var sitt, och min far fick vara ullansvarig.
I början var det lite beklagningar att han inte hann med all ull. Men andra dagen gick det hur bra som helst.
Vi började ju måndagen efter helgens utställning, och det var ju tvunget att ta bilder på de prisvinnande djuren, för utan ull var de ju inte sig lika. Söndagens väder var ingen höjdare för fotografering. Men i tisdagens solsken tog vi foto ena stunden på alpackan, och i andra låg den på klippbordet klippt i sommarfrisyr. Ingen tid att spilla.
På onsdagen var vi färdiga. Min midja var så matt att jag var tvungen att spänna magen för att kunna böja mig framåt. Men man brukar inte känna nåt efter någon vecka. Då är man van.
Jag kände mig nästan lite trött på att klippa alpackor efter de tre hektiska dagarna. Men det var bara att tänka om...fö

Hjalle slant med saxen

r nu följde tre veckor med intensivt schema och en massa trevligt folk. Nu KÖR vi!!!

Torsdag 26 April
Hjalle  ringde och meddelade att han var lite sen. Vi skulle vara på första stället och börja kl 8. Vi var väl där 8.30, och var igång och klippte lite i nio. Det gick fruktansvärt bra och vi var därifrån i någorlunda schemalagd tid. Men när vi skulle packa ihop hände det. Det som jag varnat Hjalle för.
Första gången vi vek ihop bordet sa jag till Hjalle:
-Akta dig nu för strävan till bordsbenet. Det är som en sax, och lätt för att klämma sig. Det gick bra. Lugnt och fint.
Men denna andra gång vek vi första benet, och när vi tog andra hördes ett: - Aaaaaajj!!!
Hjalles finger var i kläm. Strax under nageln på höger långfinger. Där finns nu en svart blodblåsa som minne. Nu gör vi inte om det igen.



På väg mot Hörnsjöns plantskola plockade vi upp nyslipade skär på vägen.
Vi var en timme efter tidsschemat, men den plockade vi upp. Djuren var i hästboxar med en gång emellan. Ett riktigt rekordställe. Här fick jag också min första skavank på mitt nya bord. En skruv till bensträvan brast. För klent helt enkelt. Ett nederlag för konstruktören, dvs. jag. Det blir till att byta ut alla när vi kommer hem för Valborg. Tills dess får vi lösa det med silvertejp.

Sen blev det Asarum och Bräkne Hovby också innan det blev kväll. Övernattningen blev i Tving. I år var stallet som vi sett byggas år från år nästintill klart. Det fanns toalett och ett varmt fikarum. Skönt att sätt sig och äta där istället för i en kall husvagn. När vi ätit klart hade värmen kommit i vagnen och man somnade som klubbad. Sömnsvårigheter hade jag inte innan, och absolut inte nu.

Fredag 27 April

Det blev frukost i husvagnen innan jobb. Fil och macka. Vet inte om jag blivit nipprig, men jag vågar inte skippa filmjölken på morgonen. Hela vintern har jag klarat mig undan förkylningar och influensa. Och jag tror det är filmjölkens förtjänst. När vi gav syrad mjölk till kalvarna förr, var de väldigt friska. Så varför inte jag?
Klippningen gick fin fint. Och nästintill alla hade exemplariska tänder. Kan det ha och göra med att det var hos tandläkaren och dennes assistent?
Efter avslutat arbete bjöds det på hemmagjorda hamburgare. Så gott, att man nästan blev för stinn för att orka jobba mer. Men mot Rödeby fick det ändå bli. Till Lejonens nya näste. Trevligt att vara där och roligt att se.
Sen bar det av till Öland vid sen kväll. Vi skulle börja på mitten, men vi fick inte tag i uppfödaren. Det var sent, vi var trötta och ville bara ha en dusch för att sedan gå och lägga oss. Så vi vi ringde till nästa kund på norra ön och fick svar. Så det bar dit i stället. Vi fick i oss lite mat också och satt och snackade en stund. Men jag är sämst på att hålla mig vaken och höll på att somna sittande vid bordet. Så det fick bli bums i säng.

Lördag 28 April
En fin Ölandsmorgon med solsken som ville sticka igenom molnen. En snabb frukost och sen satte vi upp utrustningen.
Innan klippningen skulle det tas foton på en förstaprisvinnare. Han ville inte stå riktigt still, men till slut blev det några bilder som dög.
Kundens bror hade kommit hela vägen när från Stockholm för att medverka vid klippningen. Man kände sig hedrad. Och han fick verkligen leva ut hela alpackaupplevelsen.
Tagning 1
Hjalle bad ullsamlerskan att akta sig, för att alpackan verkade ha tendens att spotta. Brodern uppfattade inte detta och ställde sig rakt framför, för att titta. PTVHII!!! Grönt alpackaspott på hela framsidan av jackan.
Tagning 2
Brodern står och ser på när vi pustar till några klippmissar. Han ser en på bakfoten och ska visa genom att peka ut den. SWISH!!! En spark kommer och träffar honom, men inte hårt.
Valuta för respengarna säger vi och tackar för ett stort visat intresse.
En kopp kaffe och macka, sen är vi på väg igen. Till mittersta Öland. På vägen dit passerar vi kameler på vänstersidan, och konstaterar att detta måste vara bonden som sökte fru på tv.
När vi lämnade Öland regnade det. Skönt att lämna det bakom sig. Nästa anhalt Växjö. En lite stökig och nervös resa. Jag var med i en budgivning på en gård jag var intresserad av.
Men klippningen blev gjord, och vi lämnade sent efter blivit bjudna på middag. Klockan var 22 när vi lämnade och vi skulle ställa husvagnen i Höganäs för natten. Det var ca 2 timmar dit, och trött var jag. Hjalle körde. Och jag sov. Jag vaknade en gång av att han sa: - Titta på den lastbilen Fredrik. Det är andra gången han är på väg in i sidoräcket nu. Antingen är han full, eller så håller han på med mobilen. Sen somnade jag igen.
Väl framme ställde vi upp husvagnen, och så sova igen.

Söndag 29 April
Jag vaknade av skällande hundar. Men det gick att snooza till dem också.
En riktigt seg morgon. Trötta var vi, kanske för att dagens program inte var fullspäckat. Vi tog en mager frukost, för vi visste vad som komma skulle. För efter klippningen väntade pannkaks buffe' på Pannkaksladan. Det hade inte öppnat än för dagen, så vi var VIP.
Vi fick restriktioner hur vi skulle lägga upp den ultimata amerikanska pannkakan. Först pannkaka, den bacon, sen chili concarne, sen pannkaka igen. Och till slut sirap på toppen. Kändes som lite konstig kombination. Men så gott det var. Verkligen att rekommendera. Så det blev några laddningar. Snacka om att man var mätt resten av dagen. Inte ens på nästa ställe som var det sista för dagen orkade vi med fika. Det kallar jag en riktig rotfyllning.
Det skulle faktiskt bli riktigt skönt med två dagars ledigt. Men direkt när jag kom hem valde jag att reparera och förstärka bordet för att slippa det de två andra dagarna. Det visade sig vara ett klokt beslut, för aldrig är väl tiden så knapp som när man är "ledig".

Onsdag 2 Maj

Vi körde upp på tisdagskvällen till Småland för att vara på plats att klippa på morgonen.
När vi slog upp dörren på husvagnen möttes vi av starkt solsken. En riktigt härlig morgon med lite morgonfrost. När vi fällde upp bordet var det nu min tur att klämma mitt andra långfinger som fortfarande var helt och nagel på. Men det blev inte så hårt klämt. Två dagar ledigt är inte bra;)
Jag tog på mig en långärmad tröja för jag frös. Men efter klippt två djur var jag redan varm.
En hingst var så missnöjd med hela situationen att han fyllde en strumpa med spott. Det fanns nog ingen frukost kvar i den magen. Men de andra var hur snälla som helst, fast en gärna ville sparka när vi tog henne.
Sen blev det smörgåstårta. Det kunde vi inte tacka nej till.

Sen bar det iväg till statsparken i Jönköping. Där skulle det finnas två. Enkelt att hitta trodde vi, men vi fick ringa efter eskort för att inte tappa för mycket tid.
När vi körde längs hagen stod där två lamor. -Det där kan de väl inte kalla alpackor sade vi. Och det gjorde de inte heller. Det fanns två ettåringar i ett hus där. Kvickt jobb. Sedan vidare till det fina slottet på udden som vi sett utvecklas år från år. Snabb klippning med några hingstar. Var lite sena ända från morgonen. Men här tog vi igen lite tid.

Nästa mål var Tranås. Förra året blev vi stående i skogen och fick mecka med bilen mitt i natten. Men denna gång klarade vi oss. Och vi slapp även de stora snöflingorna som singlade ner. Istället fick vi en strålande eftermiddag med fågelkvitter och...åsneskri..Kunde det bli bättre? Ja det kunde det.
Vi var två timmar efter schemat. Men vi låg i och det gick rätt bra. Efter lite fika och en massa saft, för törstig, det blir man, åkte vi vidare mot Ljusfallshammar. Två timmar var det dit. Och nu var klockan 19. Man ville inte tänka på hur sen kvällen skulle bli. Och det var två ställen, visserligen nära varandra. Första stället var bara två stycken. Efter ca en halvtimme så hade vi packat upp, klippt och var på väg igen. Till sista stället med fyra stycken. Det gick fint. Lite trångt hade vi men ljust och bra.
När vi var klara serverades det smörgåstårta. Klockan var 23.30. Och så skulle vi låna duschen också. Jag var först med att hämta kläder i husvagnen. Det var ingen vacker syn jag möttes av. Vi hade glömt spärren till kylskåpet. Ölburkar låg över hela golvet, och glasskärvor efter lingonsyltburken som gjort sitt avtryck på mattan. Inget man vill se när man bara är trött och vill sova. Hjalle tog  på sig att städa och jag duschade.
Med mat i magen och lite kaffe hade vi en timme att köra. Genom att Hjalle kollade google maps istället för att vi körde via gps:en sparade vi 20 minuter. Men det var på små grusvägar vi körde. Mitt i natten, an undra vad folk trott när de såg en bil med husvagn i ganska hög fart på små, ensliga vägar mitt i natten. Lite skumt hade de  nog tyckt att det var.
Kvart i två var vi i säng. Fler sådana kvällar längtade vi inte efter.

Torsdag 3 Maj

Vi började igen kl 7. Kände mig inte så farligt trött. Det hade nog varit värre om vi sovit mer. men visst var man lite sliten.
Det blev klippning under bar himmel. Det var en härlig morgon. När vi plockade ihop såg jag en gummifot ligga på gräset vid bilen.
- Den är inte vår sa jag till Hjalle. Låt den ligga. Det var vad jag trodde. Nu vippar kompressorn på tre ben. Irriterande!!!
Vidare till Eskilstuna. Här fick vi med oss en sladdvinda av misstag förra året. Det blev till att lämna tillbaka den i år. Hjalle hade fått köpa en ny för att han använt den andra.

Strängnäs var kvällens sista stopp. När klippningen var överstökad var det födelsedagsmiddag. God mat och dricka. Det brukar vara emot principerna att inte vakna upp på stället som man ska jobba på. Men denna gången fick vi släppa till. De senaste åren har vi inte haft tid att stanna till här. Så det var riktigt trevligt att titta på lite jakttroféer och höra jakthistorier som vi velat göra så många gånger innan. Det blev en riktigt trevlig kväll.

Fredag 4 Maj
Klockan 6 var vi tvungna att lämna övernattningsplatsen. Vi hade blivit rådda att ta Ekeröfärjan för att slippa den värsta morgontrafiken. Fast vi körde i god tid så blev vi lite sena.
Men det gick fint att klippa och vi gav oss vidare till Uppsalatrakterna Vi tog inte färjan tillbaka. Vi litade helt på GPS:en. Jag körde och vi kom överens om att vi skulle stanna på ett bra ställe så vi kunde gå bak i husvagnen och breda några mackor. Jag såg en stor fin parkeringsplats på höger sida, så jag svängde av där.

- Det var ingen dålig byggnad det där! sa jag. Det ser ju ut som ett slott!
Det var det också. Det var Drottningholm. Så det blev en kunglig frukost, eller kanske mer åt brunchhållet.
Tre ställen i Uppsalanejderna. Det gick fint.
I Fjärdhundra har vi sett en stor länga som är indelat i en stalldel, och hangar, växa fram. Roligt att följa år från år.
Hos en annan var boningshuset alldeles nybyggt. Kanske något nytt att följa upp? Och så fick vi se bilder på Pyrenévalparna de köpt som de skulle hämta om några veckor.
 
Sista stället i Vallentuna. Skönt med tidig kväll(18.30). Vi gick på pizzeria, Hjalle fick sig en öl. Sen körde vi och förberedde för morgondagen på nästa ställe. Morgondagen skulle det bli ett pressat schema. Vi fick planera om två dagar pga. en begravning. Inte helt lätt när schemat var lagt. Men om vi klippte på två bord tänkte vi att det skulle kunna lösa sig rätt bra.

Lördag 5 Maj
Klockan 7 körde vi igång. Och det gick jättebra. Det som var planerat att ta mellan 5 och 6 timmar tog 3 timmar. Det kunde vi vara nöjda med. Vi skulle kunna vara i Ockelbo i någorlunda planerad tid. Men så var det ju kosläpp på en stor gård på vägen ut. Hjalle hörde av en av ullplockerskorna, att det var 4000-4500 personer föranmälda!!!!! DÄR VAR BILAR!!!

Vi kom ganska lätt förbi, men när gps-en föreslog oss att svänga ner på en väg där det var bilar parkerade båda sidor om grusvägen sa jag; - Aldrig vi tar den vägen. Vi kör rakt fram. Tiden plussades på lite, men hellre det än att stå och vänta. Och den sinkades ytterligare.
Dieseln visade 7 mil kvar och vi behövde hitta en Statoilmack. Enligt gps-en fanns en ganska nära. Men när vi kom dit var den borttagen. Och nästa var det 10 mil till. Vi fick söka en annan.
Vi fick tankat och när vi kört några kilometer passerade vi en Statoilmack. Jaha. Det är inte alltid man kan lita på tekniken. Men det är samtidigt dumt att chansa.

I Ockelbo hade jag missat anteckna två djur. Så det blev två extra. Men det gick fint ändå.
Jag fick för några dagar sedan byta till min reservsax. Jag fick ett kabelbrott, fastän
jag hade kortat sladden för säkerhets skull innan vi åkte. Jag började med min gamla förstasax, men kände att den var alldeles för klen. Jag bytte till min fars gamla trotjänare av märket Alfa Laval. Jag hade reparerat den efter att jag kört sönder den i Finland för två år sedan.
Det är en jättebra, och stark sax. Jag vet inte om det var saxens förtjänst att jag klarade att klippa 40 djur på ett skär!!! (10 är medel annars) med samma skär. Helt fantastiskt. Och fortfarande var det liv i det. Men jag tyckte det gick för sakta.
När jag blåst av och smort den inför nästa djur, tänkte jag: Den låter rätt mycket, och skramlar lite, men den går riktigt bra.
Bara så du vet vart vi var.
Jag hade klippt bara ena sidan, när det rasslade till riktigt ordentligt. Det kändes som den sprängdes, men det var väl till att överdriva. Spännskruven till överskäret brast i godset. Skit också!!!  Tillbaka den lilla lätta, tysta men ack så klena saxen. Så drygt det kändes med den.

På väg till nästa ställe, Rättvik fick jag i bilen på tjälskadade vägar reparera min förstasax.
Med tungan rätt i mun för att skruva i sönder den medan, det svängde och guppade. Tur man inte är åksjuk. Vi hade meddelat att vi var en timme sena, och då fått svaret tillbaka; "Shit också, då brister våran tidsplan. Vi ska bort. Men så här gör vi. Djuren står i stallet, nyckeln ligger under mattan, maten står i kylen med era namn på. Känn er som hemma. Är det nåt så ring upp".
Med inställningen, att själva sköta klippningen, mötte vi kunden i infarten, vinkandes att vi skulle följa efter honom. En tanke slog mig att de inte hunnit iväg än. Men också en annan tanke, att den där. Han vet man inte riktigt vart man har. Och det hela var bara en stor lögn. KUL, jättekul verkligen;). (Jag hade missat att han också sms:at att det var lugnt att vi var sena.)
De berättade att det på morgonen varit 3 dm snö. Men i princip allt hade töat bort. Men detta var tydligen sanning.
Det fanns lite oro hos hans mor, att det skulle gå våldsamt till. Men ingen anledning till oro. Allt gick fint.
De sa att de även hade ett diesel-elverk om strömmen skulle gå. Och Hjalle med sin stora mun, skulle vara rolig och sa; - Ja och så står man här utan diesel, och utan ström!
I samma stund släcktes ljuset, och strömmen försvann. Nästan lite kusligt. Vi fick släcka ljuset och köra på dagsljus istället. Sen funkade det igen.
Efter klippningen blev det mat innan vi åkte vidare mot Borlänge, sista stället för kvällen.
När vi klippte fick jag dåliga vibbar av min sax. Det kändes som den gick långsamt, och jag började oroa mig för att den också var på väg att gå sönder. Kunden sa att jag hade tyckt att den gick sakta förra året också, så att det kunde vara att det var för lite ström i ledning till stallet. (Eller var jag bara lika gnällig som förra året ;). Jag hoppades verkligen att så var fallet. Inga fler haverier nu.
Vi fick låna duschen innan vi begav oss vidare. En och en halv timme till Nora. Destinationen var beräknad till kl 0.40.

Söndag 6 Maj
Klockan ringde, och handen föll på snoozen med en gång.
Så håller vi på några gånger varje morgon. Jag är nog den som är först uppe. Öppnar kylskåpet, och plockar fram lite att äta. Denna dag skulle det bli mycket körning.
Vi gick ut 06.50. Kunden kom samtidigt ut. Vi sa god morgon och småpratade lite när vi tog fram utrustningen. Han sa det fanns varg i bygden, men att de respekterade deras Pyrinéerhunds revir, och gick därför inte närmare.

Klippningen gick fint. Här fanns även ett av mina första ston jag hade. En riktig argbigga då, men lite bättre har hon blivit. Fast spotta skulle hon göra ändå. Vi blev färdiga 2 timmar före planerat. Tack vare att vi började tidigare, men även för att det gick väldigt bra. Vi blev tillfrågade om vi ville ha middag innan vi åkte. Ja tack sa vi. Det blev potatis och lamm innan kl 11. Det var härligt att få vara ut i god tid för en gångs skull.
Sen bar det av mot Värmland. Lite vemodigt att först köra söderut, och sedan norrut igen. Men så fick det bli. Det finns inga direkt raka vägar där uppe i norr.

Kunden i Värmland hade även Älgpark. Lite spännande...tyckte jag iallafall. Hjalle, han är ju jägare han ;)
Alpackorna var skilda i två olika grupper. Hingstar och ston. Vi klippte stona först. Vi blev varnade för vilka som var spottiga av sig. Men för oss är alla lika.
När man lägger upp dem på bordet är det ingen fara, men när de klipps kan de försöka hitta ett tillfälle för att få in en fullträff. Och de missar sällan.
När vi var klara med stona flyttade vi bort till hingstarna. Även där fanns någon som ville "spy" sin galla på oss.
När vi var klara var vi bara tvungna att titta på älgarna.
Det var ingen mjuk päls de hade. Påminde nästan om igelkottskinn. Fast längre. Men i botten hade de ett mjukt ludd. De var förresten galna i bananer. Det var det man lättast lockade dem till sig med. Efter älg-akten så lånade vi dusch innan vi åkte vidare. Mot Norge.
Över Norska gränsen var det inga roliga vägar man drogs in på. Det var en bred  bra grusväg, men ack så kurvig. Att hålla farten uppe med husvagn efter var inte lätt. Och så började dieseln ta slut. 10 mil stod det på färddatorn. Och inte såg det ut att komma en mack än på några mil. Hjalle sökte på gps:en.
Jodå visst skulle det finnas en mack om någon mil. Vi kom fram till ett samhälle.  Vi följde gps:en till ett industriområde. Men nej, ingen mack.  Han fick söka på nytt, och hittade en annan mack en bit bort. Så var det problemet löst. Men äta var vi också tvungna att göra. Vi såg en pizzeria och bestämde oss för att gå in på den. Utan för stod en skylt: Pizza 150 kr. Det var man ju inte sugen på att betala, men vi gick in. När vi kollade menyn så vi att det fanns de för 185 också. Pizza verkar vara en riktig delikatess i Norge. Men för oss fick det bli burgare.
Det tog inte kort på pizzerian. Men det fanns en automat andra sidan gatan. Jag erbjöd mig, för Hjalle hade lagt ut innan. När jag försökte ta ut misslyckades jag, och det slog mig att jag hade nog inget på det kontot längre. Och på andra kortet mindes jag inte koden. Och aldrig mer ska jag ta ut pengar på kreditkort. Det blev Hjalle som fick ta ut ändå. Han kommer tillbaka och säger : -Faaan!!! Jag tyckte jag såg en knapp med 200 kr och tryckte på den, men när jag tittade noggrannare stod det 2000 kr. Jaja, nu har vi i alla fall pengar.
Vi åt och körde sen vidare. Vackert land, men lite tungkört med husvagn efter. Vi lyckades hitta stället och var där vid kl 23. Det var två hundar som skällde hela tiden, och när vi ställde upp husvagnen tänkte jag att det var konstigt att inte kunden kom ut, för det lyste där inne. När vi var klara med uppställningen, kopplat in strömmen, så kom han ut. Han sa att han inte märkt att vi kom. Konstigt tyckte jag, för ena hunden var en varghund och lät väldigt mycket.
Han frågade lite hur det skulle gå till morgonen efter, och att ha var lite orolig för hur det skulle gå till. Det var hans första gång med klippning av alpackor.  Men vi förklarade att det skulle gå lugnt till och att det fanns ingen anledning till oro.
Vi stod tysta en stund, och vi förundrades hur tyst, stilla och fridfullt det var där. Hade en gren brutits hade det ekat.
Vi sade god natt till kunden och vi skildes åt. Sedan vi gick in i vår husvagn. Jag för att sova, och Hjalle satte sig med I-Paden och en öl.

Mån 7 Maj
Det var 4 minus när vi vaknade. Kyla är bra, då var man tvungen att komma igång för att hålla värmen.
Vi satte upp utrustningen och när lagom till vi var klara kom vår vän norrmannen ut. Jag frågade om natten varit sömnlös över oro för klippningen. Men han hade kunnat släppa det sa han.
Lite rolig är det med norskan, men även danskan. Ston heter hopper, och Hjalle sade sig veta varför en gång när det var en som var lite stingslig.
Klippa gick bra, men jag fick kabelbrott på saxen. Där sladden går in. Det fick bli att skruva isär den i bilen igen när vi skulle åka. Man blev trött på det, men det gick snabbare och snabbare.
Han hade en väldigt fin utsikt där han bodde. Uppe på en höjd med en sjö nedanför. Det var inget vi kunde föreställa oss när vi kom sent på kvällen med mörkret.
Han ville att vi skulle komma nästa år igen. Det här gick ju smidigt. Vi är inte sena att visa hur man ska göra om någon är intresserad. Och det är det de som är. Men ändå så får vi komma tillbaka nästa år.
Det var 1,5 timme till nästa ställe, så saxen hann bli klar. Jag fick klippa en bit av Hjalles sladd. Sladdarna som följer med maskinerna är i regel ingen höjdare.

Kunderna på nästa ställe var nya på det här med alpackor. Men det är många av våra kunder som är det. Och alla är så kunskapstörstiga, att vi gärna berättar vad vi vet. De hade köpt gården för två år sedan, då de hade flyttat från Oslo.
Vi klippte i ett före detta grisstall. Gott om plats, så det gick bra.
När vi var klara frågade jag efter en norsk internetsida som man kunde söka kordinater efter telefonnumret. Och jag fick förslag på telefonkatelogen.no. Vi kör alltid efter kordinater i Sverige och det fungerar allra bäst.
Vi åkte vidare till nästa ställe. Till en norsk veterinär. Det var henne jag haft kontakten med om klippningen i Norge. Det var några som hon hade sålt alpackor till som även kom dit med sina alpackor för att få dem klippta. Det var någon som lade sig direkt när kom ur transporten. Och de ville verkligen inte gå, så det blev till att bära dem till bordet istället. Här ges bara en chans. Egentligen var vi färdiga för kvällen och kunde ta det lugnt. Men tanken att optimera morgondagen var lite mer lockande. Så jag ringde till den sista kunden i Norge och frågade om de kunde tänka sig att få klippt om vi var hos dem inom en timme? Han jobbade själv men han skulle kolla med sin fru ifall hon kunde få barnpassning. Han ringde efter en stund igen och sa att det gick bra.
Veterinären frågade mig om hon skulle ge en väg beskrivning. Men jag tackade för omtanken, och sa att det behövdes inte. Jag sa att jag
kollat kordinaterna och de stämmer alltid. Trodde jag ja.
Det skulle bara vara en halvtimme dit. Och när det var bara 5 minuter till destination. Vi kom in på en grusväg och där var en bom.
Regel nr 1: Om det finnes en bom? Ring kunden. Det kommer vi alltid göra framöver.
Det var bara till att öppna bommen. Vi tyckte det var lite konstigt, men detta kanske var bakvägen dit. Vägen var det inget fel på...men det blev det.
Först blev det lite backigt, sen lite ojämnt. Vi skojade lite om hur jäkligt det måste vara att ploga snö där på vintern. För det stack ju upp stenar lite här och där. Det var också här stödhjulet till husvagnen dog. Plast in peace;)

Sen blev det smalt. Förbannat smalt. Till vänster om oss kom en liten sidoväg, och Hjalle sa: -Där kan vi vända om vi kört fel! Jag skrattade.
Vi kom till vägskäl på gps:en som inte fanns i verkligheten. - Här ska vi rakt fram , sa Hjalle. Där fanns bara skog.
- Nej! Vad är det här sa jag! och hoppade ur bilen och sprang vägen fram. 200 meter ungefär. Jag konstaterade att nej, här kom vi inte fram. Backarna var värre, och vägen kändes ämnad för skogsmaskin.
Jag sprang tillbaka. Förbi husvagnen och vidare vägen bakåt. Bak till den plats där Hjalle tyckte det var lämpligt att vända. Jag skymtade husvagnen från platsen. 150-200 meter kan det ha varit. Och det var backar, och kurvor och granris som skymde min sikt mot husvagnen. Jag sprang tillbaka till husvagnen igen. Det är väl den löpträning jag fått nu under de här tre veckorna, som jag kan ha till godo till Göteborgsvarvet den 12 maj.
- Vi måste backa, sa jag. Och vi ska ha en jävla tur om vi bara kommer härifrån!

Det var många tankar som hann flyga i mitt huvud. Orkar bilen backa vagnen över dessa backarna? Kommer vi kunna hålla oss på den smala vägen när vi backar? Om vi fastnar, ska vi ringa bärgningsbil i Norge då? Det låter inte billigt. Hur ska vi se när vi backar?
Om du tänker dig husvagnens bakdel, och runtom hela var det granris. Man såg knappt fram till bilen. Jag tänkte för en stund, en väldigt kort stund att jag skulle hämta kameran och ta en bild. Men nej. Kom vi härifrån skulle jag vara glad, och då kändes bilden oviktig.
Hjalle lade i fyrhjulsdriften, och diff-spärren. Det började bra. Men han såg ju inget bak. Och han såg ju inte mig. Snilleblixten att vi skulle hålla kontakten med telefon lade jag ner rätt snabbt. Tack för det Telenor. För andra året i rad har jag insett hur värdelösa ni är i dessa miljöer i både Sverige och Norge.
Det blev till att skrika. Faktiskt är vi rätt lugna bägge två, och sällan brusar vi upp särskilt mycket när vi stöter på problem. Vi löser det, eller får det att funka istället.
Bromsarna låste sig på husvagnen. Köra fram, och sen på det igen. Bilen sackade inte. Det var vagnen som fick pisken.
Ibland fick vi avbryta, och ordväxla. För man hörde inte för bilmotorn.

Det gick till slut. Men tack gode gud för att vi hade en fyrhjulsdriven bil. Det hade aldrig gått annars. Inte en chans.
Sen knappade vi in vägen på gps:en istället och hittade rätt. Men det var upp i skogen med backar det också. Men de var asfalterade så det kändes tryggare. Vi blev en timme senare än vad vi sagt, och vi bad om ursäkt. Men det gjorde inget. Det passade ändå henne bättre denna dagen, så det var win win situation. Sen klippte vi tills mörkret föll. Det var vita djur så det var lättare att se än om de varit mörka.
Vi tog en stående kopp kaffe innan vi körde. Denna gången lyssnade vi till vägbeskrivningen. Vi skulle hålla vänster hela vägen ner tillbaka, och när vi kom i rondellen skulle vi ta höger.
Det gick bra fram till rondellen. Där stod en skylt: Avspärrat från 21.00-06.00. Klockan var nu 23. Hjalle kollade kartan på ”paddan”. Det var tunneln under Oslofjorden. Det fanns två alternativ. Antingen sova och köra på morgonen när den öppnade, eller köra upp till Oslo och sen ner igen. Planeringen dagen efter som vi hade jobbat för att få ihop skulle vara bortkastad, så det fanns bara ett alternativ. Att köra.
Klockan 02.30 skulle vi vara framme istället för 00.30.
Vi gick bak i husvagnen och bredde några mackor, för några matställen skulle nog inte vara öppna.
Vi hade pratat med kunden innan på kvällen och kollat om vi kunde börja direkt på morgonen. Det var ok.
Hon så också att vi kunde sova i hennes gäststuga som låg uppe på backen, och att hon lämnade dörren öppen så vi kunde komma in i köket om vi behövde. Inte tokigt med en riktig säng tänkte jag.
När vi kom fram såg vi att det lyste i ett rum. Vi visste inte om vi var helt rätt, så jag gick upp och kände på dörren om den var öppen. Det var den inte. Jag gick tillbaka till Hjalle och sa att vi sover i vagnen i natt. Här vågade man ju inte klampa in.
Det blev en kall natt utan värme i vagnen. Det blev till att klä på sig.

Tisdag 8 Maj 
Jag vaknade upp på mage med bägge armarna under mitt bröst. Som en boxare som skyddar sig ungefär. När jag sträckte ut armen vid sidan om mig var det så kallt att jag tog tillbaka den igen. Mitt alpackatäcke höll mig varm där jag låg. Jag kunde gått upp och tagit på mig en långärmad tröja, men jag föredrog att ligga ihopkrupen för att slippa gå upp i det ännu kallare. Så ringde klockan. Pigg var man ju i princip redan av kylan.
Jag stapplade ut och såg en kvinna utanför huset. – Har vi kommit rätt? sa jag, och hon svarade ja, och undrade om vi ville ha kaffe och frukost? Lite värme tackade vi absolut inte nej till, och frukost skulle vi ändå ha.
Sittande vid köksbordet sa Hjalle: -Titta där! Det där är Boels drömspinnrock. Den är speciellt för alpacka. Man kunde tom välja vilken färg man ville ha på svänghjulet. Detta var lila.
Vi berättade om vår omväg som vi fick köra på natten. Hon sa att det alltid var något problem med trafiken i Oslo och att hon bott där innan. Nu var hon glad över att bo i Sverige.
Färdigätna gick vi ut och satte upp utrustningen, och började sen klippa. Hennes dotter som varit väldigt nyfiken på klippningen blev lite rädd när en alpacka visade sitt missnöje med skrik och spottande. Så hon iaktog oss från fönstret istället. Där var det tryggare, och hon vinkade till oss emellanåt.
Vi hade idag ett väldigt stort försprång tack vare vi kört ner på natten. Hela fyra timmar!!!
Vi körde vidare till en djurpark. Det var lite olyckligt att vi var där just den dagen.
Ägaren hade gått bort några veckor innan, och just idag var det begravning. Vi hade fått frågan om vi kunde klippa lite tidigare för att begravningskaffet skulle vara i byggnaden intill. Tack vare vårt försprång var detta möjligt.
Vi möttes av måttligt glada djur. De hängde läpp, vilket var ett tydligt tecken på att de hade haft spottkalas där inne i huset.
Lagom till sista djuret fick jag återigen kabelbrott på min sax. Jag höll på att smälla av. Tredje gången!!! Den nya sladden var jordad och lite grövre, så den klämdes kanske lite för hårt i saxens sladdingång. Det fick bli att fixa till det i bilen igen på färden.
Hjalle fick klippa sista själv och jag började plocka samman.
Vi stannade på vägen till Bäckefors vid en kiosk och tog något att äta. Sen fortsatte vi. Det var på en bo-på-lantgård. Två stycken så det gick fort och på ett annat ställe i närheten var det också bara några stycken. Så det var kvickt avklarat.

Till Dingle Lantbruksgymnasie skulle vi kommit mellan klockan 18-19. Men nu var vi där vid 16-tiden. Här hade jag även stämt träff med en dam som brinner för att tova. Hon har sommarställe ute i Blekinge, inte så långt ifrån mitt, och hon har besökt oss och våra alpackor flera gånger och även köpt ull. Och nu ville hon se hur det såg ut när de skulle klippas. Hon hade tagit med sig grillad kyckling, så när vi var klara hade vi lite picknick på en bänk där intill. Mycket trevligt, och framförallt väldigt gott.

Men vi fick tacka för oss för att ta oss vidare mot det vi hade är arbetat in tiden för. Jag fick ett samtal från en kund på Orust veckan innan, som undrade om vi hade möjlighet att klippa hans djur? Då fanns det
ingen möjlighet, men nu var läget ett helt annat. Vi tog en tur till Orust också. Jag hade aldrig varit där, men så det blev ett litet äventyr i sig. Över bron och in på snirkliga vägar med husvagn.
Kunden hade även kameler, men var ganska ny på alpackor. De hade inte varit tama när han skaffade dem, men nu var de riktigt hyggliga. Lättklippta var de också.
Sen bar det vidare mot Vara. Men väl framme där hamnade vi på ett industriområde. Det var på arbetsmobilen jag hade sökt adressen. Fel av mig. Vi fick ringa kunden, och istället fick vi bege oss till Skara.
När vi kom fram fick vi grillad korv. Inte tokigt alls. Trodde inte jag var hungrig, men man kände att man piggnade till. Vi hade bra belysning så det gick bra trots mörket ute. Djuren hade en favoritplats med fin sand, där de rullade sig sa kunden. Det fick skären känna på. De tvärdog efter ett djur. Han lovade att han skulle försöka få dem att ändra rutiner till nästa år.
Det var en riktigt varm kväll. 10-12 grader skulle jag tippa. Man frös inte ens i t-shirt fast kvällen var sen.
Vi tackade för oss och gav oss vidare till vårt rekordställe Skövde. För varje år har vi förbättrat oss här. Bra service med djur och ullhantering. Det skulle bli spännande och se hur vi lyckades i år.

Onsdag 9 Maj
I år var planerna att klippa på två bord. Jag hade kanske lite för mycket självförtroende när vi schemalade här, men på två bord skulle det inte vara några problem.
Det var helt underbart. När man vände sig med ryggen emot bordet för att blåsa av och smörja saxen, och sedan vände sig om stod det ett nytt djur framme och bordet var avtorkat. Det var bara till att upp med det och börja klippa igen.

Min första-sax började verka klen. Jag fick inte nyslipade skär att ta bra längre. Det fick nog bli en service på den.
Så jag fick gå tillbaka till min lilla klena sax, den nu enda fullt fungerande. I början var den inget vidare. Men jag vande mig och tyckte om den mer och mer.
 Den estländska tjejen som hjälpte till med ullen förra året var även med detta året. Då kunde hon bara få ord svenska. Detta året pratade hon nästintill flytande. Men för
att jag skulle bli fullt förstådd var jag tvungen att prata rikssvenska. Hjalle är som han är. Han säger det en gång till;).
Att klippa på två bord gick som smör. Det jag hade beräknat skulle ta 10 timmar, tog bara 8. Det var nästan så att att vi kunde slappa lite. Men jag hade klämt in en extra kund på kvällen.
När vi plockat ihop kunde vi äta i godan ro. Jag blev nästan lite mobbad vid matbordet. Det var pyttipanna och ägg.
- Vill du ha nystekta ägg?
- Ja tack, sa jag samtidigt som jag tog av de som var stekta innan och låg på bordet.
- Här finns rester från i middags också!
- Nej tack, sa jag. Men dom insisterade att jag skulle ta det. Så jag tog det med. Sen räckte de mig bröd. Jag tog det med. Jag var sist, så det var bara att lasta in. Där fick dom så dom teg. Det blev inget kvar på tallriken där inte. Och inte i grytorna heller för den delen;)
Sen åkte vi vidare och tog det sista stället, och sedan vidare för att ställa upp husvagnen för natten.

Torsdag 10 maj
- Det var en jävel till att börja tidigt! hörde jag Hjalle mumla från sin ände av husvagnen. Jag trodde han syftade på mitt mobilalarm som jag
precis snoozat. Men det var en dvärghönstupp som gal precis utanför hans fönster.
Själv hade jag inte hört något, men han hade tydligen hållit på sedan kl 4.
Vi blev inbjudna till kunden på frukost. Hans fru berättade att han hade blivit så fäst vid sina alpackor, att hon nästan stod lite utanför. Hon skojade förstås, men jag förstod att han var väldigt mån om dem. När vi klippte fick jag en idé. Vi skulle ställa upp för foto efteråt. Men det blir ju sällan som man tänkt sig när det är djur inblandat. Men vi fick väl till det någorlunda bra.
Vi släpade lite i schemat redan. Kunden vi hade klippt hos var extra efter att turen var lagd.
På nästa ställe var det ston som kom ifrån våran uppfödning. Ett av dem mindes jag som en riktig spottmaja. När vi klippt henne klart, öppnade Hjalle munnen för att kolla tänderna. Det ramlade då ut säkert 2 dl grön dynga som hon hade laddat upp. Med den hade hon nog kunnat färga båda oss gröna.
Jag kände mig lite snurrig denna dagen. Vet inte vad det berodde på. Kanske den öl jag drack en stund innan jag somnade kvällen innan. I alla fall, när vi var klara och skulle börja packa ihop grejerna, började jag att klä av mig overallen. När jag hade den vid knäna kom jag på mig själv och brast ut i skratt. Konstigt att det hände. Alltid gör vi samma sysslor när vi plockar ihop. Hjalle desinficerar bordet, jag saxarna och plockar ner dem. Byter vi sysslor blir vi osäkra på vad som ska göras. Gör vi alltid på samma vis så vet vi att allt kommer med.
På nästa ställe. Satte vi i år av husvagnen nere vid vägen. Förra året fick vi erfarenheten av hur trångt det var där.
När vi kom upp gården såg vi kunden med en vän, stå med en var sin alpacka i grimma ute i betet. Ingen av dem ville gå, och regnade gjorde det. De var med andra ord blöta. Alla fyra. Vi hjälpte dem in med djuren. Det är aldrig mysigt att ta i ett blött djur. Men i botten är de torra, så det går ändå.
I Göteborg var nästa stopp. Det var en kund som skulle flytta sina djur dit också. Vi var sent på det, men jag hade gjort ett försök att ringa kunden och berätta det. Tyvärr hade jag inte fått tag i henne. Jag fick reda på när vi kom fram att jag varit för sen på att ringa också. Eller så var de bara ute i väldigt god tid.
När vi kom fram var de redan på plats. Och. Det hade de varit ett bra tag. Men där var inga sura miner. Kanske var de glada att vi äntligen kom. Vi åt tillsammans innan arbetet skulle börja. Det var mycket skratt runt bordet. Det blev kaffe på maten också, och en bakad kaka.
-Åh har ni bakåt en kaka bara för att vi skulle kunna komma? skojade jag.
-Ja, vi hade ju tid! var svaret jag fick.
Där fick jag så att jag teg. Man måste bara älskar Göteborgare ;).
Sen klippte vi deras djur först för att bli av med dem;) Skämt och sido. Vi hade en mycket trevlig stund när vi klippte djuren också.
Det regnade och blåste hårt. Vi begav oss till nästa ställe. De hade inte haft sina alpackor så länge. Så de ville inte gå in. Men när vi hjälptes åt var det inga problem. Inte att klippa heller. Innan vi åkte vidare fick vi mat och en dusch.
Vi körde till morgondagens ställe och ställe upp husvagnen. Min sängplats var i främre delen. Framrutan hade Hjalle redan varskott mig om att den hade läckt under Sweden Rock. Än hade det inte varit några problem, men denna kvällen kunde jag blivit anklagad för sängväteri. Men rullade jag ner rullgardinen så rann det längs den. Jag fick offra två badlakan för upptorkningnen.

Fredag 11 Maj
Vi startade morgonen med att bli inbjudna på frukost. Det var första stället på 10 dagar som vi hörde skånska, och det kändes så skönt. Det kändes att man började komma närmare hem.
På dagens enda ställe skulle det fotograferas till en tidning. Så det blev till att dra på smilgroparna.
Man kommer bättre till när man är klippt

Denna dagen skulle varit ganska fullspäckad. Så full att jag innan var lite orolig för hur jag skulle hinna hem i tid, då jag bara skulle hem och vända för att åka vidare till Göteborg igen.
Fast vi bara hade ett ställe så gick det väldigt segt. Man behöver nästan ha mycket framför sig för att kunna hålla ett bra flyt.
Vi hade fått återbud. En kund med rätt många djur hade ringt och undrat om det var ok att vi inte klippte deras djur denna dag. De hade varit så torra och fina, men de hade blivit dyngsura av ett överraskande regn. Och de skulle använda fällarna i utställningssyfte. Helst ville vi inte skippa det, men vi sa att vi kunde se i nästa vecka när vi ändå skulle till Danmark.
Så vi hade bara ett ställe, och ett osäkert, men det visade sig att senare att han inte fått hem djuren han hade köpt.
På vägen hem stannade vi på Mc Donalds utanför Hässleholm. Det hade inte blivit så mycket av denna sortens skräpmat. Så vi passade på att fylla upp den kvoten.

När vi kom hem till Hjalle, kom det springande barn mot oss och de omfamnade oss. Man kände sig som en hjälte där man kom. Hjalles fru hade lovat barnen att när Hjalle kom hem, skulle de få tacos. Inte innan. Jag vet inte om det var maten de var glada för, eller om det var för att vi kom hem. Ungar gillar tacos, det vet jag i alla fall.

Danmark

Tisdag 15 Maj och Onsdag 16 Maj

Efter att ha varit hemma i tre dagar med lite vila…(nåja, jag hade varit i Göteborg hela helgen och sprungit Göteborgsvarvet på lördagen) så skulle vi inta Danmark i två dagar.
När jag på måndagen skulle hämta skären från slipning, var de inte klara. Inte ens uppackade, fastän de legat där två arbetsdagar. Men jag fick skär vad jag behövde slipade medan jag väntade, så det löste sig.

Vi åkte till Helsingborg för att ta färjan över till Helsingör. Vi lyckades missa en skylt där vi skulle svänga av mot färjeläget, och detta resulterade i att vi missade färjan med några futtiga minuter. Vi fick vänta en halvtimme på nästa.

Det var lite nya kunder i år som vi inte träffat innan. Bl.a. en som födde upp kashmirgetter. Hon berättade att ullen från dem skickades till Sydafrika för beredning, och att den där såldes vidare till Kina och resten av världen. Intressant.
Att klippa och arbeta i ett annat land ger en helt annan syn på miljö och människor. Skulle man semestrat hade bilden varit en helt annan. Det är kul att man fått denna möjlighet.

Sista stället i Danmark var det tre wooly lamor som skulle klippas. Inget vi höjde på ögonbrynen för, då vi klippt en förra året. Men denna gång skulle vi klippa dem på det nya bordet som vi inte tippade, utan lyfte upp dem på. Vi packade upp utrustningen. Vi skulle vara utomhus trots det var lite småmulet, men vi chansade på att det skulle hålla uppe.
-Så ja, då är vi redo att klippa! sa vi.
 Ägaren som hade sett lite skeptisk ut hela tiden, visade oss in i stallet där de var. Han öppnade dörren och vi stod båda stilla och bara tittade. De var större än vad jag kunde minnas. Min tanke var: Vad har vi nu gett oss in på?
Den första var snäll att gå i grimma. Så långt gick allting lätt. Vi ställde upp henne framför bordet, räknade till tre och så vi slängde upp henne. Eller? Slänga var ett starkt ord i denna situationen. Det var nog mer ett segt lyft.
Hon höll fortfarande sig lugn när hon låg på sidan. Vi band henne och sträckte till.
-Hon är för lång! Sa Hjalle.
Vi fick binda henne ovanför knäna där fram. När hon var utsträckt skulle Hjalle börja klippa klorna. Hon drog bakbenen åt sig och KRAAAAK!!! Trät som höll avståndet mellan snarorna brast som en tändsticka. Men vi var snabba på att hålla ner henne. Jag hade fler trä i bilen förberett ifall detta skulle hända.
Uppspänd igen skulle vi påbörja arbetet på nytt. Då drar hon till sig frambenen och BÖÖÖÖÖÖÖÖJ!!! Röret som vi binder benen i ger med sig och står i en båge.

Slutsats av detta: Det gamla bordet är trots sin klumpighet, tyngd och bastanthet
inte så tokigt trots allt.
"Resultat av laman"
Det blev till att plocka ihop det nya och sätta upp det gamla. Vi passade på att flytta in också då det hade börjat  regna.
Sen var det inga problem att få upp dem och få dem klippta.
De var inte klippta på två år. Det hade varit två tyska killar där innan och klippt dem förra gången. De hade klippt dem stående. Det hade tagit nästan en timme per djur. Trots att vi var sega i starten så klarade vi ändå det under  2 timmar. Inte så illa. Vi fick lite god soppa och bröd innan vi styrde kosan mot Sverige igen. Vi hade siktat på ta färja från Jylland. Men den från Grenå gick mitt i natten och till Fredrikshamn var det över 15 mil och tidsmässigt hade vi inte sparat någonting. Absolut inte i pengar. Så det blev till att köra istället.
Vi kom fram till Falkenberg lite efter 21. Då väntade grillat och öl på oss. Inte helt tokigt efter flera timmar i bilen.
                                                                                                                                 "Ska tilläggas att Hjalle är1.87 cm lång"
Torsdag 17 Maj

Vi sov i en nyrenoverad lägenhet med utsikt över havet. Det var en vacker syn när man väl kunde se klart genom de trötta ögonen. Halv åtta serverades frukosten. Vi fick ett välkomnande av den sötaste lilla dvärgpudelvalpen. Så liten, och alldeles rund av den fluffiga pälsen. Svårt att inte bli berörd av ett sådant litet knyte.

Sen blev det klippning i rymlig lokal. Kompressorn som vi blåste skären med, hade en snabbkoppling till slangen gått sönder. Vi hade fått fuska ihop den i Danmark,  så att vi fick sätta på den varje gång vi skulle blåsa saxen. Något blåsmunstycke fanns inte, vi fick blåsa direkt med slangen. Luftfiltret på kompressorn som var i plast, hade gått sönder. Och nu hade det börjat hamra i den också. Kändes som att den skulle lägga av när som helst. Men vi klarade oss även på detta ställe. Att djuren var snälla och fina i pälsen gjorde det absolut inte svårare.

Vi hade de två sista kunderna kvar runt Höganäs. Vi körde hem till den ena, då vi inte fick tag i honom på
telefon. Men nej, ingen hemma. Så vi körde till den andra och klippte till honom i stället. När vi var klara där och hoppade in i bilen, hade den andra ringt, och vi kunde nu ta hans också. Det är härligt när det löser sig av sig självt.
Och till slut blev DET SISTA DJURET KLIPPT. En härlig, men vemodig känsla. Att det man nu gjort i princip varje dag i tre veckors tid plötsligt var slut. Att man nu skulle vara färdig med dagens arbete klockan 16, och inte sent på kvällen, för att sedan ta sig vidare till nästa ställe där man skulle sova för natten. Så mycket tid man skulle få över…


TRODDE JAG JA!

Summan av summarum.
Det var tre, nästan fyra hektiska men händelserika veckor vi fick vara med om. Den största händelsen för mig var, när jag mitt i allt, på vägen mellan Öland och Växjö blev ägare till en fastighet genom en budgivning som min far fick sköta åt mig. Så ETT STORT TACK till honom. Annars hade det inte varit möjligt. Nu har jag absolut  något  att göra, ovan på allt annat.

Vi vill tacka alla kunder, nya som gamla, som valde att anlita oss och vår klipptjänst. Samt du som orkat dig ända ner här bland mina stavelser och mellanslag.

Jag hoppas att det kan bli en klippdagbok även nästa år. Men tiden är knapp ibland när man sitter i bilen, och ibland behöver man nästan bara göra ingenting. Och på kvällarna hinner man knappt sätta eller lägga sig innan man somnar

MÅNGA STORA TACK

Fredrik

…och Hjalle tackar så klart också

Här kan du läsa om våra förra klipptourer

» Klipptour 2011

» Klipptour 2010