Speciella händelser

Avvänjningens positiva effekter

Vi vänjer oftast av fölen samtidigt. Åldern kan variera. Från 7 ner till 5 månader, beroende på storlek och hull. Någon gång har det hänt att vi fått vänja av lite tidigare. Ett välväxt, hungrigt föl, kan bli ett magert stos fall. Att sluta laktera kan vara ett stos bästa, och snabbaste väg till återhämtning. Vi har aldrig haft problem med några föl vid avvänjning, oavsett åldern.

De två första veckorna brukar vara en orolig tid för de avvanda

fölen, då fölen vankar av och an längs staketet och bara vill tillbaka till sina mördrar. Därför började vi att stänga in dem i en vecka så att de inte kunde se stona alls. Detta gjorde dem mycket lugnare. Att stänga in dem på detta viset gör dem även väldigt tillgivna. I några år nu har det varit någon enstaka som blivit väldigt social. Men 2012 var det en hel flock. De möter en i grinden, och kommer fram och vill ha beröring. Inte nog med det. De är svartsjuka på varandra också,

och försöker knuffa undan varandra för att själva få komma till. De pratar (hmm:ar) och är väldigt bemötande och trevliga.

Så det, som innan kunde kännas som ett svek, har blivit betydligt enklare och lättare.


Att få komma ner till dem på morgonen och få medhåll som svar på allt man frågar och säger till dem, kan lyfta resten av dagen.



Princess- Vår överlevande tvillingfödda

16/4 fölade Gracious Lady, vårt dyraste Australiensto kl 20.00. Eftersom det 15 dagar

innan 11 månader trodde jag det var en kastning. När jag kom fram till stoet, så låg där ett jättelitet föl, och det levde. Eftersom det bara var den 16 april så var det kallt, så jag tog fölet och bar in det i stallet. Jag gnuggade av det med lite halm för att det skulle torka, och få igång blodcirkulationen och lade på den en torr handduk för att den skulle hålla värmen bättre. Sedan gick jag in för att äta lite kvällsmat.

När jag kom ut igen var det mörkt.

Det var dåligt lyse i stallet, men jag såg efterbörden. Jag tog en tjuga (högaffel), för att ta efterbörden och kasta den på gödselstacken. Men jag tyckte att den var både stor och kändes tung när det varit ett sånt litet föl. Så jag gick och hämtade en ficklampa och lyste och kontrollerade den. Då såg jag ett halvruttet föl som låg i fosterhinnan,vilket gjorde mig mycket förvånad. Sedan tog jag stoet med föl, och tog in dem i ett varmare utrymme. Jag ska erkänna att jag bara hoppades att det lilla fölet skulle vara dött på morgonen så att jag själv skulle slippa att avliva det då det inte orkade hålla upp huvudet själv och hade ingen livsgnista alls.
Klockan fem på morgonen gick jag ut för att kolla om det fortfarande var vid liv. Då låg hon med huvudet upp och såg piggare ut. Hon ville inte dö. Så det var till att tina upp råmjölk från frysen. Sedan sondmatade jag henne i fem dagar och flaskmatade henne i tre dagar. Efter en vecka kunde hon stå själv. På nionde dagen började hon dia med lite hjälp. Vi fick klippa stoet för att hon lättare skulle hitta spenarna själv och för att stoet blev varm av den varma temperaturen i rummet.

Nu har hon växt till sig och är lika stark och nästan lika stor som sina jämngamla kamrater.



Tvillingfödslar är väldigt ovanliga på alpackor, och de brukar oftast kastas bort i ett tidigt stadie.


Amos Appaloosa












Aptitretande färger...som tagna ur en Anton Berg chokladask.

Det lilla prickiga fölet var ett resultat av ett vitt sto och en svart hingst. Det var en mindre besvikelse när den var prickig, då man helst eftersträvar enfärgade alpackor för ullens skull.
2010 gav samma kombination av sto och hingst en enfärgad ljusbrun avkomma som fick utmärkelsen Peruvian Price på
utställningen 2011. Förhoppningen var ju ett likvärdigt sto.

Det var först när jag diskuterade den lilla hingsten med en alpackakollega som jag fick höra att denna färg kallas appaloosa. Jag har nu sett på hemsidor att skickliga uppfödare runt om i världen försöker att få fram appaloosafärgade djur, som ska ge garanterade sådana avkommor.

Nu kan jag titta tillbaka på förra årets födda föl och se att vi även då fick en liknande avkomma, inte alls så prickig men med tendenser till appaloosa, från samma stofamilj och samma svarta hingst.
Kanske har vi nu en blodslinje där vi kan få fram fler appaloosafärgade djur?





Nu Amos blivit stor
Hos Therese och Anders Ryttar i Borlänge han bor 
Han är speciell i sig själv, konster kan han göra
Besökare han lätt kan förföra
Och till våran Losie han är storebror

                                                                                                                              




2010 var det 10 år sedan de första alpackorna anlände 

 

Jag har gjort en tillbakablick och sammanställning på vad som hänt i vår besättning under de tio år som vi har haft alpackor. Bara för att vi har lite fler alpackor än andra (vi är störst i Sverige) har våra djur det minst lika bra som andra. Man har fått en del erfarenhet under åren, och jag vågar påstå att jag har full koll på vad som händer med samtliga av våra djur. Jag har i hela mitt liv haft kor, och andra djur omkring mig, och med ett vant djuröga så märker man direkt när det är något som inte står rätt till.

 

2004 hade vi en alpacka, 67 Anastacia, som fick botelism. Förmodligen av något dött djur i fodret. Men vi  klarade livet på henne. Ett år senare, och en månad efter hennes fölning blev hon sjuk och dog . Vid obduktionen visade det sig vara sviter efter botelismen. Kvar hade vi ett stoföl, som vi fick föda upp med flaska.

 

I februari 2004 skulle Apacha föla. Hon betedde sig lite konstigt på morgonen. När det var matdags gick hon ut och rullade sig, sedan såg hon normal ut igen. Nästa morgon var det likadant igen, fast denna gången rullade hon sig i toan (alpackornas gemensamma). Detta fick mig att misstänka att något inte stod rätt till. Eftersom mina händer är för stora för att känna efter på en ej öppen alpacka, fick jag kontakta en kvinnlig veterinär. Det var som jag misstänkte, en livmoderomvridning, och den gick inte att vrida upp. Det blev Helsingborgs djursjukhus och ett kejsarsnitt. Det hela gick bra fast att vi inte hade väntat oss att fölet skulle vara vid liv. Samma kväll fick de komma hem. Fölet ville inte dia från början, och när det ville börja dia, ville inte stoet stå stilla. Det blev att vi fick föda upp fölet med flaska, men Apacha fanns vid hennes sida hela sommaren.

 

 

 

Vetrinärerna och djursjukvårdarna gjorde ett utmärkt jobb, fast de aldrig hade haft någon alpacka där förut.

Det lilla fölet gjorde verkligen intryck på personalen, och alla ville vara nära. Namnvalet blev Amilia. Inpspirerat av vetrinären Emilia, som räddade bådas liv.

 

 

2005 fölade Apacha normalt, men 2006 i februari låg hon död en morgon när jag kom för att ge dem mat. Hon var högdräktig och hade inte visat något tecken på att vara sjuk. Vi obducerade henne och obduktionsutlåtandet löd:

"Mitt på tunntarmen fanns en öppning (bråck). En halvmeter  av tunntarmen hade klätts in i öppningen. Den inklämda tarmen var röd-svart missfärgad med fibrinutsvettning på ytan och rött vattnigt tarminnehåll. Diagnos: tarmomvridning".

 

2007 hade vi ett föl som dog i navelinflammation. Fölet var behandlat med penicillin, men det gick i bukhinnan, sen var det kört.

2009 hade vi ett hingstföl, ca 14 dagar gammal som antagligen hade fel på mage eller tarmar. Vi behandlade honom med olika preparat, bland annat magsårsmedicin. Men fölet hade så ont att vi fick avliva det.

 

Vi har haft en kastning. Detta var 2005. Och vi har fått ett dödfött föl. Jag misstänkte att det var något som inte stod rätt till då jag  såg att stoet inte såg glad ut. Jag fick hjälpa henne att få ut det döda fölet.

Ett sto fick foderstockning i halsen två till tre gånger. Hon var dräktig och fölade för tidigt. Fölet var litet och dog strax därefter. Veterinärer trodde att hon hade en tumör i halsen eller att det hade bildats en ficka där fodret fastnade. Jag hade en annan teori, och satte in en penicillinbehandling på sju dagar och hon tillfrisknade. Antagligen hade hon en halsböld, för det har inte hänt sedan dess (2008).

 

Vi har haft några fellägen under åren, men det har bara varit till att rätta till. Det klarar man själv. Men 2010 hade vi en sätesbjudning(när det bara kommer en svans). Då fick jag återigen kontakta en kvinnlig veterinär som med sina små händer kunde rätta till det, och allting gick bra. Tur var väl det när det var supremechampion-stoet och det dessutom blev ett stoföl.

 

Sammanfattningsvis så tycker jag att våra alpackor mår mycket bra, och de är sällan eller aldrig sjuka. Dräktigheterna är bra och fölningarna går bra. 2009 fick vi 40 föl. 2010 fick vi över 40 st. Alla mår jättebra. Vi har aldrig behövt ge tillskott till några föl förutom stackaren som miste sin mor i sviter av botelismen, samt fölet som föddes med kejsarsnitt.

 

Våra alpackor är i god kondition, nästan för tjocka ibland kan jag tycka. Detta märks på en del av ullanalyserna . Micronerna blir högre på tjocka djur. Jag tycker att ulltesterna är ett mätinstrument  i den egna besättningen , då man jämför på samma utfodring och inte jämför med några magra stackare som knappt blir dräktiga och inte har di så att det räcker till sina föl.

 

Det är alltid tråkigt när det händer något med djuren. Men med det antal djur vi har får man räkna med att det händer något.